Dagens Nyheter – 29 november 1871, sida 2

mm OVE smärta. Den som öfvergifvit honne, och som hon älskat så högt, hado han icke nu fått betala detta förräderi med sitt lif? Men Renauds sista blick hade förmodligen mött Dianas; kanske också hade de hand i hand gått döden till mötes. Sedan vaknade åter hos baronessan den förfärliga tarken, att det möjligen kunde ha lyckats dem att nå andra stranden; en rysniog genomlopp hela hennes varelse, och hon tänkte nu blott på att följa dem i spåren, hinna upp dem och bestraffa dem. Skogvaktarens förklaring hade blott till hälften lugnat Johan v. Werth. Han hade alltför ofta fått erfara, hvilka otroliga ressurser Armand Louis och Renaud, tack vare sin energi, sitt mod och sin skicklighot, hade att tillgå, för att icke frukta att det ännu en gång lyckats dem att besegra alla hinder, som blifvit ställda i deras väg. De skulle dessutom näppeligen ha utsatt sina kamrater och de två unga damerna för en nästan oundviklig död, d. v. s. de skulle ej ha försökt öfvergå träsket, om icke de kommit underfund med en hemlig väg, som ledde deröfver. Herr de la Guerches och Renauds karakterer voro sådana att de efter all sannolikhet hellre skulle ha störtat mot fienden, för att mod svärdet i handen bana sig en väg eller ock stupa. Stranden kring träsket var full af fotspår, men byns kreatur brukade beta der, och bönderna gåfvo på alla frågor föga upplysande