Dagens Nyheter – 29 november 1871, sida 2

12 : någon. lekar ig Bpis begaf sig kl. half pa natten till hotellets matsal och der sub rose i det angenäma sällskapet af ett dussin väninnor — riktigt friska och saltsjödoftande — dem khan sllesammars fullkomligt intog — glömde att han. bordt till kl. 12 leverera en musikrecension. Förtvillad öfver att ha försummat sin pligt, sökte han tröst hos en god vän — en viss Hjerpe — och sedan han tillsammans med denne tömt en halfbutelj champagne, föll han i fruktan att han skulle komma att strö alldeles för mycket blommor öfver hrr Arnoldsson och Willman, om han ännu samma natt begåfve sig till sin morgontidnings byrå och skrefve sin recension. Ert skarpa öga, min bäste redaktör, har nog längesedan uppdagat hvem denne Adam var, som smakade den förbjudna frukten. (Här behagade ni finna nödigt upplysa er älskvärda tidnings läsaro och läsarinnor, att morgontidningars hvita negrer äro förbjudne att äta om qvällarne. Det skulle göra dem för tunga. Undantag: min ryktbare vän C. L. Han kan tillåta sig allt.) Nåväl, nu på aftonen skulle jag ändtligen sätta mig ned att i väl valda ordalag säga, att aldrig någon drottning, hvarken bland katoliker eller reformerta, sjungit så väl som vår lyriska scens drottning; att fröken Signe Hebbe icke är Signe Hebbe, utan Valentine; jag ekulle talat om hvilken tjusningskraft fru Willman utöfvar, när man ser henne som page; hur bra hr Häkaneson var såsom Saint-Bris, o. s. v. Men då föllo aftontidningarne mig i händerna, och jag upptäckte att Dagligt Allehandas poet hade sagt: att den ädle Nevers har i hr Arlberg en representant, som förstår att gifva det mest lifvande och förfinade uttryck åt målningen af chevaleriets blomma; att fru Michaelis Margareta af Valois är, liksom sjelfva partiet, något i koloraturväg oöfverträffligt; att m:ll Hebbe har såsom Valentine numera nästan helt och hållet frigjort sig från de ytterligheter, som förut ställt sig i vägen för hennes i öfrigt så vackra och varma framställning af rolen. Det hela vinner derpå i tnre kraft, och den ädla damen framstår med mera sanning och illusion i sitt hjertas hårda strid. . Och Aftonbladets post hade låtit från sin känslolyra höra: att fru Michaelis sång var beundransvärd som alltid; att Signe Hebbes Valentine numera har utbildat sig till ett fint och helgjutet konstyerk, der hvarje skymt af öfverdrift, hvarje särskildt spår af studier försvunnit, så att det numera besannar satsen, att den bögsta konst tager sig ut som enkel och sann natur; samt att publiken också var utom gig af hänryckuing öfver dennagjidla och gripande prestation. Hvad återstår väl för mig att säga? Jag kan ieke öfverträffa två så vältaliga kolleger. Jag vill ej synas dem underlägsen. Jag tiger och går att skingra min ånger, döfva min förödmjukelse i sällskap med ett dussin nya väninnor. Kom och dela dem med mig, till bevis på att ni beviljat mig tillgift. Er musikaliske Adam. Tillägg of Red. Må våra ärade läsare tillgifva den fallne Adam! — Vår förlåtelse har han redan för ostronens skull. Nytt åneferiyg. I måndags gick från Lindholmens mekaniska verkstad i Göteborg af stapeln en större ångbåt, hvilken erhöll namnet Norge. Den nya ångaren, som är byggd för bolaget Svenska Lloyd, är afsedd för trafik äå Nordoch Östersjön. Salkmnmadt fertyrg. Från Cinbrishamn skrifves i Cimbrishamnsbladet: Skonerten Lars Johan (nybyggd tör ett år sedan), tillhörig handelsbolaget L. J. Björkegren komp. härstädes och förd af kapten H. Jönsson från Skillinge, afseglade från Sandhamn den 21 sistlidne september med i Stockholm inta gen jernlast till Amsterdam, utan att sedermera något afhörts från detta fartyg eller dess besättning. Således är troligt att fartyget sjunkit och hela besättvingen omkommit. Kapten Jönsson, som efterlemnar hustru och 5 barn, medhade som passagerare beklagligen 2 sina söner, hvilka äfven delat besättningens sorgliga öde. i Mordbrand. Den 20d:s nedbrunno åbyggnaderna, nemligen boningshus, 3 uthuslöngar aceh an a I Inta till hemmanet nr