Dagens Nyheter – 29 november 1871, sida 1

svar. BSomliga hade ingenting sctt, andra hade sofvit, och de flesta, som voro intagna af stor förskräckelse, förklarade att de icke varit utomhus alltsedan byns belägring begynte. Förargad öfver dessa intet sägando svar, utskickade Johan v. Werth kunskapare åt alla båll, för att söka taga reda på, hvar en kavalleritrupp kunde ha passerat. Men baronessan Igomors otålighet var så stor, att hon icke gaf sig tid till att invänta kunskaparnes återkomst. Ifon red oupphörligt fram och tillbaka invid träsket, sökande efter ett tecken, som kunde leda henne i flyktingarnes spår. Plötsligt såg man henne stanna och peka på en liten grästufva ute i träsket. — Der! der! ropade hon. Johan v. Werth skyndade fram till henne. — Jag ser ingenting märkvärdigt, utbrast han. — Hvad säger ni då om detta? åtortog fru Igomer, i det hon visade honom en bandrosett af siden, som satt hängande på ett vass-strå ett stycke från stranden. Här ha de gått öfver träsket. Ahl jag känner igen denna ljusröda rosett; den tillhör fröken do Pardaillan. Se bara, derborta synas tydligt spår af hästhofvar. -— Ja, verkligen, yttrade Johan vy. Werth, — Om de ha kommit öfver här, hvarför skulle dö iute vi också kunna det? Ahl! denna sidenrosett! Jag måste se, om icke Renaud