Dagens Nyheter – 28 november 1871, sida 2

— fv Efter att ha yttrat detta, störtade han in bland de kejserligos leder och kämpade som ett lejon. Baronessan Igomer, som satt till häst på en liten kulle, klädd i grön sammetsklädning och med ett bälte om lifvet, hvarvid en dolk var fästad, såg honom midt i stridstumultet. En blandning af vrede, beundran och smärta afspeglade sig hastigt i hennes anlete. — Ack, om han blott älskat mig! mumlade hon. I detta ögonblick försökte Johan v. Werth, ursinnig som en tiger, hvilken ser det byte, hvarefter han redan utsträckt sina klor, undkomma sig, förmå flyktiogarne att stanna, för att åtor föra dem fram till en stormning, mon det begynte redan blifva mörkt, så att han måste afstå från försöket. Hå snart man slutat slåss man mot man, lit kanonen ånyo höra sin stämma. Herr de la Guerche kallade nu äfven sitt folk tillbaka; och då han i främeta ledet varseblef herr TPArrandes, räckte han honom sin hand och sade: — Ni kom i rättan tid. — Således kan vi, om ni en gång skulle a vicomte by Arrandes, min far, säga honom ig föllgjort min pligt, svarade den muntre adelsmannen. I detsamma kom en kanonkula och skilde hans hufvud från kroppen, medan läpparno ännu rörde sig.