Dagens Nyheter – 28 november 1871, sida 2

London. (Efter Heinrich fleines Resebilder.) Jag har sett det märkvärdigaste, som verlden kan visa den undrande menniskoanden, jag har sett det och förundrar mig ännu alltjemt deröfver. Ännu står för min syn denna förstenade skog af hus, och mellan dem denna brusande ström af lefvande menniskoansigten med alla deras olikartade passioner, med allt deras förfärliga brådskande i kärlek, hunger och hat. Jag talar om London. Sänd en filosof till London, men sänd för Guds skull icke dit en poet. Sänd en filosof dit och ställ honom i ett hörn vid Cheapside: han skall lära mer här än af alla böcker från senaste messa i Leipzig; och liksom menniskovågorna brusa omkring honom, skall också inom honom uppstiga ett hat af tankar. Den eviga ande, som sväfvar deröfver, skall besjäla honom, de mest förborgade hemligheter i samhällsordnipgen skola plötsligt uppenbara sig för honom, han skall snart känna och tydligt se verldens pulsslag; ty om London är verldeus högra hand, dess verksamma, mäktiga högra hand, så kan den gata, som leder från börsen till Downing-gatan, betraktas såsom verldens pulsåder. Men sänd ingen poet till London! Detta handgripliga allvar i allt, denna kolossala enformighet, denna maskinmessiga rörelse, denna olust i sjelfva glädjen, allt detta nedtrycker fantasin och förkrossar hjertat. Och skullen I då vilja ditsända en drömmande poet, som stannar framför hvilken företeelse som helst, t. ex. en trasig tiggerska eller en bländande juvelerarebod — ack! då först kommer han illa ut: han knuffas och skuffas från alla sidor, ja, slås stundom omkull med ett vänligt God damn! God damn! Det fördömda knuffandet och skuffandet! Jag märkte snart, att detta folk har mycket brådtom. Det lefver på stor fot, och ehuru mat och kläder äro dyrare i detta land än annorstädes, vill det engelska folket dock både kläda och föda sig bättre än andra folk. HSåsom förnämt folk egnar och anstår, har det engelska folket stor skuli, men kastar ibland på skryt sina guinter ut genom fönstret, betalar . annat folk för nöjet att få se dem boxas och betalar till på köpet deras respektiva konungar en rundlig dusör. Men derför måste också John Bull arbeta både dag och natt för att skaffa penningar till dessa utgifter; dag och natt måste han bråka sin hjerna med att uttänka nya maskiner, och då han sitter och räknar i sitt anletes svett och, utan att se sig om, snor omkring från hamnen till börsen, från börsen till hamnen, är det då icke mycket förlätligt, om ban i hörnet vid Cheapside stöter litet omildt emot en stackars tysk skald, som gtår och stirrar på en konsthandel och står vägen för honom? God damn! Men taflan, som jag stirrade på i hörnet vid Cheapside, var fransmännens öfvergång öfver Bercsina. Då jag, uppskakad af denna anblick, åter vände mig åt den bullersamma gatan, der ett brokigt sammelsurium af män, qvinnor, barn, hästar, vagnar, och deribland också en likprocession, vältade sig fram, brusande, skrikande, stönande och knorrande, då förekom hela London mig som en sådan der Beresina-bro, der hvar och en tränger sig fram i vanvettig ångest för att sätta sin smula Hf på spel, der den käcka ryttaren nedtrampar den stackars fotgängaren, der den, som sjunker till marken, är förlorad, förlorad för alltid, der de bästa kamrater känslolösa rusa fram öfver hvarandras lik och der tusental, blödande och vanmäktige af tröttbet, hänga sig fast vid brons plankor, men störta ned i dödens kalla, isiga graf. Hur gladt och trefligt är det icke deremot i värt kära Tyskland! Hur makalöst drömmande, hur helgdagsmessigt förflyter icke lifvet der! Lugnt marscherar vaktparaden sin väg fram; uniformerna och husen glänsa i det lugna solskenet, på gatstenarna hoppa svalorna, i fönsterna mysa fro