Dagens Nyheter – 27 november 1871, sida 1

Monte Citorio, och det af Bernini och Fontana uppförda storartade palatset, framför hvilket står en af de obelisker, som af kejsar Augustus fördes till Rom, har blifvit fullständigt ombygdt i det inre och är nu en ändamålsenlig och praktfull lokal. Senatorerna skola deremot sammanträda i Palazzo Madama, som byggdes åt Carl V:s dotter, Margareta af Parma, och sedan tillhörde MedicCterna. En etikettfråga har nyligen stått på dagordningen: senatorerna ansågo nemligen, att parlamentets öppnande skulle försiggå i deras palats, men saken har blifvit afgjord på så sätt, att senatens medlemmar skola begifva sig till Monte Citorio, der högtidligheten skall ega rum för ställets skull4. Storartade festligheter förberedas i anledning af denna ceremoni. De kungliga prinsarne skola bo på Quirinalen, och på Capitolium, der stadens fäder nu som i forna dagar hafva sitt residens, vidtagas storartade förberedelser, för att på ett högtidligt sätt fira det med längtan motsedda ögonblick, då konungen och regeringen definitivt skola intaga sitt säte i Rom, som då först verkligen är Italiens hufvudstad. Hittills har Victor Emanuel endast gladt sin nya hufvudstud och sina trogna romare med flyktiga besök. Han kom dit kort efter det staden blifvit ockuperad af de italienska trupperna; han höll tal till soldaterna, utdelade ordnar och reste. I december månad kom han åter till Rom, då Tibern stigit öfver sina bräddar, satt hälften af Rom under vatten och anställt stora härjningar; men det andra besöket var lika kort som det första. Ännu har han icke sofvit en natt i Quirinalen och icke intagit cn måltid i Rom, säga romarne af den gamla (1. vy. 8 påfliga) skolan och skaka misstroget på hufvudet, då man talar om att konungen hädanefter skall residera i Rom. I åtskilliga tidningar yttrades för någon tid sedan att luften i Rom icke var nyttig för hans helsa, och att förhållandena hindrade honom att taga sig den rörelse, vid hvilken han var van och som han icke kaa undvara. Sedan har det ryktesvis omtslats att regerivgen stod i underhandlingar med hertigen af Grazioli om inköp af landtegendomen Castel Porziano mellan Rom och Ostia, och man fann stället väl valdt, enär det icke låg längre bort, än att konungen, då så erfordrades, hastigt kunde komma till sin hufvudstad med den jernbana, som skall förena de båda städerna, men som ännu icke är påbörjad. Tidningarne ha nu verkligen meddelat att godset blifvit inköpt för det kuvgliga huset. — Rom är för ögonblicket en kunglig italiensk stad; men den misslager sig, som tror att motståndaroc ha uppgifvit striden, och att sjelfva staden erfar en oblandad glädje öfver förändringen. Den förra regeringen var ingen vän af pressen ; men nöden lärer den underkufvade att begagna sig af alla möjliga medel till sitt försvar, och pressfriheten i Italien kommer nu dess forna motståndare tillgodo. Tidningslitteraturen har efter Roms inkorporering uti Italien utvecklat sig i enorm grad, och det påfligt sinnade partiet har en icke ringa del deri. Det nöjer sig icko med att allvarsamt försvara sin sak och att i Osservatore Romano högtidligt protestera mot scsrarnes öfvertvåld; det känner sin publik och vet att italienaren snart tröttnar vid långa, grundliga afhandlingar, men ler åt