Dagens Nyheter – 25 november 1871, sida 1

Pariserlif i november 1871. Lördagen den 18 november. I går afton uppfördes på Theåtre des Varidtes för första gången le Trone d Ecosse (Skotlands tron), texten af hrr Hector Orimieux och Jaime file, musiken af hr Herve. Tre akter och fyra tablåer. Så fort man nalkades teatern, märktes att något ovanligt var på färde: på boulevardens smutsiga trottoir stod en tät massa af folk samlad, i trots deraf att den första snön hade gjort atmosferen ganska kylig, och denna folkmassa var bara ögon för att beskåda de lyckliga dödliga af begge könen passera som fingo inträde och sålunda skulle smaka förstlipgsfröjdens behag; rundtomkring utbjödo biljettmånglarne sina varor: 00 frank för en dålig plats, 100 frank för en biljett nära orkestern; 500 frank för en loge. Det är visst värdt att tala om financiell kris och penningbrist här! Inne i salongen var det ännu bättre. Hela första och andra uppbådet af underhållna damer och underhållna herrar i gala — de senare i svart frack och med hvit kamelia i knapphålet! Jag försäkrar att man kunde tro sig ha blifvit två år yngre i detta Paris, mer än någonsin nöjenas hufvudstad. Denna ifver, detta brinnande begär saknade verkligen icke anledning. Det varinte bara fråga om att se och höra ett nytt arbete af den odödlige författaren till !Qzi crevg, utan man kom egentligen för att se om icke denna kristning skulle bli förvandlad till en begrafning. Värdiga efterträdare af Alcestes och Atheniensaren Timon hade högt sagt, att nu vore rätta stunden att skipa rättvisa öfver en afart af dramatik, egnad att försvaga och förderfva själen. Somliga hade till och med icke tvekat att uppmana till att tillämpa ostracismen å både författarne och kompositören . . . att hvissla ut dem . . . hvilket skulle varit ett slags hästkur till att åstadkomma Frankrikes pånyttfödelse. . Jag nödgas så godt först som sist säga ifrån, att denna pånyttfödelse icke blef begynd på det sättet, ty stycket, som började kl. inemot tre qvart till åtta och slutades omkring kl. halt ett, mötte icke den allra tringaste opposition af någon åskådare. Dock bör jag icke heller förtiga att Skotlunds tron lika litet framkallade något tecken till entusiasm. Herrar kronriddare (claquen — de legda applådörerna som sitta midt under ljuskronan — fingo göra sin tjenst utan att publiken tystade dem, och den till och