Dagens Nyheter – 17 november 1871, sida 1

Fredstoner. Hur misshagligt det än må ljuda i de panique-slagna eller krigslystna svenska tidnivgarnes öron och med äfventyr att öka deras mot oss vända gallsjuka, tillåta vi oss meddela ett utdrag af det tal, hvarmed landammann Keller den 6 dennes öppnade schweiziska cdsförbundets allmänna riksdag. Ehuru ed3förbundet ligger tätt invid kratern af den vulkan, som de Yförskräcktet i Sverige påstå Europa vara, ser förbundets förnämste statsman idel fredliga tecken omkring sig. Han yttrar sig: . Vid alla menskliga arbeten måste himlen, vid många väderleken bhbjelpa till: För vårt arbete är viderleken icke dålig. Det ligger en viss dragning till framåtskridande och fo!kfrihet i luften. Låtom oss något litet taga väderleken i betraktande. Iutet främmande maktspråk ljudar i dag i utbytet af våra åsigter, intet hotande ovider utifrån lägger tvång på våra rådslag eller betecknar på ett befallande sätt riktningen och målet för deras gång, Den böhmisk-czechiska frågan, som för närvarande upprör kejsarriket vid Donau, berör icke något af vårt fäderneslands intressen. Äfven allokutionerna från den sällsamma så kallade fången i Vaticanen ha i landet icke mött samma deltagande, som nödropet från dena fjerran afiägsna brandplatsen i Chicago väckte. Konuvgariket Italien arbetar på orgapisationen af en sund förvaltning och en likformig lagstiftnivg, för att i den närvarande tidens framsteg finna garantierna för sin framtid. Vår grann-vation i vester reser gig åter ur ruinerna af den öfver henne inbrutna katastrofen och ordnar under den republiks banår, i hvars principer och befästande man allt allmännare finner vilkoret för nationens välfärd, sina rubbade förhållanden. Det nya tyska riket har börjat den inre utvecklingen af sitt nationella verk med centralisation af sin lagstiftning i framåtskridande anda på alla de politiska och sociala områden, hvilkas enhet betingar ett tolks icke blott kraft, utan äfven nationella lif och medvetande — ctt företag som, fortsatt med vis aktving för de historigka individualiteterna, äfven gifver oss mån