Dagens Nyheter – 16 november 1871, sida 2

med sin tambour de basque, som oftast ledsagad af en bland garnisonens officerare. Magnus inledde ett samtal med några bland betjenterna på slottet och fick veta af dem att den unga ziguenerskan ofta besökte fröken de Souvigny och fröken de Pardaillan, hvilka tycktes ha fattat en viss vänskap för henne. Hon dansade för dem och spådde dem. Kommendantens närmaste man, löjtnant Patricio Bempo, sades vara förälskad i henne. Magnus strök sig med handen öfver pannan och sade till sig sjelf: — Der går kanske vägen till slottet. Om vi hade ziguenerskan, så hade vi också Patricio Bempo, och om vi hade Patricio Bempo, så häde vi utan tvifvel också Drachenfeld. Han smög sig nu hvar dag efter den lilla ziguenerskan, som log och visade sina trettiotvå hvita tänder, hvar gång Patricio talade till henne. Hvad som mest öfverraskade Magnus var att ziguenerskan, så ofta hon fästade sina kolsvarta ögon på honom, hade ett uttryck i sin blick, hvars betydelse han icke. förstod. Det förekom honom, som hade han sett detta bruna ansigte förr, men han kunde icke erinra sig hvar. — Jag har sett .så många unga och gamla, glada ceh sorgsna, vackra och fula ansigten i mina dar! Det är omöjligt att komma ihåg, hvem hvart och ett af dem tillhör, tänkte han.