Dagens Nyheter – 16 november 1871, sida 1

som bjödos dem på silfverfat, uppgåfvos vara sända från dessa herrar. När de väl blifvit gifta med dem, skulle de få lycka, rikedom och rang, kort sagdt, allt godt man kan önska sig här i verlden. Om de dercmot fortfore att stöta dom ifrån sig, skullo klosterlifvets ensamhet bli deras lott, tills deras ungdom hunnit förgå. De borde icke göra sig några illusioner. Det var numera ej fråga om att bortgifta dem mot deras vilja; från denna fara hade de blifvit räddade genom den påfiige legatens mellarkomst; meon hertigen af Friedland hade också något att säga, och det var hans uttryckliga befallning att, då de on gång lemnade slottet Drachenfeld, skulle det ske antingen för att ingå äktenskap med de af hertigen och baronessan utkorade brudgummarne eller ock för att lefvande begrafvas i ett kloster. Om do ej gåfve med sig, finge de skylla sig sjelfva för det bedröfliga öde, som väntade dem; de kunde då anse sig som sina egna bödlar. Hå talades till dem för hvar dag, än af munken med det sockersöta lIecendet, än af fru Liffenbach. Dessa hoppades härigenom trötta och utmatta de två kusinerna, så att de till sist skulle gifva efter. Den dag, då herr de la Gaerches dragoner lägrade sig i slottets närhet, kom baronessan Igomer in till Adrienne och Diana samt sade till dem med ett gladt småleende: DE BEGGE FRANSMÄNNEN. LT