Dagens Nyheter – 11 november 1871, sida 2

d m. Det var grefvo Pappenheim. Han hade sitt stålharnesk på sig och bar en kappa öfver axlarne. Innan Armand Louis och Renaud hunnit besvara hans helsning, var han redan ett godt stycke ifrån dem. — Roffoglarne flyga åt venster. Det är ett dåligt förebud, sade Carquefou. — Och om någon fått den iden att lägga sig i bakhåll för oss, så finnas här i trakten många ställen, som äro särdeles lämpliga derför, mumlade Rudiger. Vägen framgick nu genom en furuskog. Vinden jagade lätta dimmor, som uppstego ur de kringliggande träsken. Armand Louis och Renaud kände inflytelsen af denna melankoliska natur och redo tysta vid hvarandras sida, båda fördjupade i dystra betraktelser. Magnus såg än framåt än tillbaka, än åt venster än åt höger, och Rudiger hade likaledes ögonen med sig. — Om jag skall dö, hvilket är sannolikt nog, mumlade Carquefou, skulle jag bra gerna go att det åtminstone icke skedde i ett sådant här väder och uti denna obehagliga trakt; ty jag skullo frysa alltför mycket. En stund derefter passerade dem först en ryttare, derpå en annan och sedan en tredje; alla dessa tre förenade sig, sedan de kommit ett stycke framför våra vänner. De redo härefter vid hvarandras sida på ungofär hundra stegs afstånd från herr de le Guerche och hans följoslagare.