Dagens Nyheter – 10 november 1871, sida 2

jag . .. Om ni fordrar att jag skall älska fröken de Pardaillan, nåväl, då skall jag göra det... men i stället skall ni älska mig... eller om detta är er omöjligt, om ni ännu ej kan förmå er härtill, så älska åtminstone icke henne längre, utan afstå från den fördömda tanken att gifva henne ert namn! Kom ihåg de lyckliga timmar, vi tillbragte vid hvarandras sida under de stilla sommarnätterna på S:t Wast, kom ihåg de trohetseder vi en gång svuro hvarandra!... Ack! om ni har glömt det, så har jag desto bättre bevarat minnet deraf. Ni vet icke, huru högt jag älskar er! Ack, jag vet det icke sjelf! Se, hvad ni gjort mig till, i hvilken afgrund ni har störtat mig! Är ni den qvinna intet skyldig, som ni har öfvergifvit, och som, ifall ni ej varit, kanske... Men jag vill ingenting förebrå er, jag välsignar den stund, då jag såg er första gårgen, då jag lärde mig älska er. Af den lycka, jag förr njutit, begär jag nu blott skuggan. Och för detta pris kan ni af mig få allt hvad ni sjelf behagar fordra. Lägg er hand i min och svär, att fröken de Pardaillan aldrig skall bli markisinna de Chaufontaine, och mitt förtroende till er är så stort, att icg genast vill säga: hon är fri! — Men jag älskar henne! uttrast Renaud. :— Hvad! sade baronessan Igomer... Ni är hos mig... Hon är fånge, och ni vågar! ... Ah, ni är antingen till ytterlighet oförsigtig eller också rentaf galen!