Dagens Nyheter – 10 november 1871, sida 2

en del möbler och husgerådssaker förstördes. Åtal kommer att ske. En historisk anka. Grefve Palikao har utgifvit en skrift till sitt försvar, han också. Han var, gom bekant, minister under 24 dagar, till dess Napoleons välde föll af sig sjelf den 4 september 1870. En af de ingalunda minsta anklagelserna mot honom från fransmännens sida är att han skulle uppsåtligen bedragit dem medelst ogrundade förespeglingar om vunna segrar — förespeglingar, på hvilka en mängd svenska tidningar på den tiden byggde långa segerberättelser! — För att nu bevisa att han handlat i gol tro åberopar Palikao bland annat en med namnet Humpert undertecknad depesch från Briissel af den 1 september, hvari sades att Mac-Mahon hade slagit preussarme och att Bazaine höll på att jaga dessa mot Sedan. En belgisk tidning upplyser att denna depesch var afsänd från Briissel, på grund af ett der gängse rykte, utaf en herr Humbert, som är egare af ett stort musikkafå, till en vän i Paris. När den ankom till telegrafstationen derstädes, togs en kopia och sändes till krigsministern Palikao, som i sin ordning genast framlade den för kejsarinnan. Hon grät af glädje; hvarpå hr Palikao begaf sig till lagstiftande församlingen och tröstade den med de ryktbara orden, att om Paris visste hvad han fått för underrättelser skulle det illuminera, — Inte drömde någonsin den beskedlige schweizeriidkaren att hans namn skulle gå till efterverlden i sammanhang med så stora händeleer! Napoleorm H:s dubhbethet. En fransk diplomat, hr AIdeville, afslöjar ytterligare den napoleonska politiken gentemot Italien. Se här en god historia derom: Lombardiet var med frauska truppers bistånd eröfradt af Sardinien, men detta rike hade ännu icke med sig förenat Toscana och de öfriga mellanstaterna. Frankrike hade officielt lagt sig emot. Hr Cavour var konseljpresident. Hr de la Tour dAuvergne var fransk minister i Turin. En dag erhöll han från utrikesministern i Paris, hr Walewski, en depesch att meddela hr Cavour. Deri sade franska regeriuvgen rent ut att hon skulle anse hvarje försök att annektera hertigdömena för ett brott mot gällande traktater och att konung Victor Emanuel finge sjelf skylla sig för följderna deraf. Franska sändebudet skyndade sig till hr Cavour och insläpptes i hans arbetsrum. CJag är mycket ledsen öfver det uppdr:g man gifvit mig, sade han, men jag måste säga er att min regering på det kraftigaste ogillar ert förhållande, och jag bör kärom meddela er grefve Walewskis not. Cavour satt med hufvudet nedlutadt mot händerna och hörde noten uppläsas utan att afbryta den. När den var slat, yttrade han med nedslagen min: Ja, ni har rätt, min bästa furst de la Tour! Hr Walewskis skrift är just icke uppmuntrande. Vi äro riktigt i klämma. Men hvad skulle ni väl säga om jag å min sida läste upp för er en skrifvelse som jag nyss bekommit från Tuilerierna och från en person som ni mycket väl känner. I detsamma tog han med gäckande min upp ur fickan ett bref, med samma datum som å det från utrikesdepartementet. I detta bref försäkrade honom chefen för kejsarens kabinett, hr Mocquard, i förtroende, å sin herres vägnar att han icke ogerna såg annektionsafsigterna och att hr Cavour inte behöfde oroa: sig öfver några svårigheter som kunde komma att yppa sig. Franska sändebudet vek ihop sin depesch, stoppade den i fickan och gick sin väg. Om teatercensurens historia : Paris under de sista 20 åren har nyligen utkommit en skrift af Hallay-Dabot, hvilken innehåller åtskilliga intressanta meddelanden om censurens handhafvande. Det frsammaår höraf att Ålfrad da MAnuoact han I