Dagens Nyheter – 10 november 1871, sida 2

erhållit, om de icke deraf göra sig förtjenta, såvida de icke mot förmodan kunde åberopa något äldre löfte derom, dels att jag icke heller kunde ingå på någon viss minimiaflöning, utan att deras aflöning skulle så rättvist som möjligt bestämmas efter hvad de göra skälför, samt att, om någon derigenom ansåge sig få mindre, in ban behöfde för sig och tamilj, han finge sirskildt vända sig till mig, som då ville tillse, huru dermed förbölle sig, och om skäl funnes att utom dagspenningen bevilja något i form af understöd eller af belöning för långvarig trogen tjeust. Härpå förklarade sig alla, med undantag af en, villiga att ordentligt återgå till sina arbeten och uppmana de öfriga will detsamma. Den, eom under samtalet yttrade missbelåtenhet, fick genast afsked och afligsnades från kontoret. Vid denna förhandling voro ingeniör Norrman och verkmiistarne närvarande. Utan den allra ringaste demonstration eller något störande af ordningen, afligsöade sig derefter alla arbetarne inom kort från de ställen, der de afvaktat resultatet af sina deputerades samtal med mig. På aftonen samma dag och påföljande söndag gålvo de ingen anledning till anmärkning med uudanteg af att plakater med tillkännagifvande, att intet arbete skulle börja på måndagen, hade uppspikats på några ställen. Måndags morgonen börjades arbetet som vanligt, ordentligt at alla, hvilvet jag med egna ögon öfvertygade mig om medelst besök i de olika verkstäderna, iäfven valsverket; men då jag träffade verkmilstaren Wittenström, sade han sig hafva förmirkt stark jägning i sinnena kos dem, som under honom arbetade i valsverket och stora hammarsimedjorna. Efter ett kortare samtal hirom gingo vi till valsverket för att, bland annat, rådgöra om åtskilliga angelägenheter derstiides. Då vi efter en lingre stunds vistande der och i ånghammarsmedjan just stodo i begrepp att gå ut, hördes ett hurrarop ungefir midt i verkstaden, hvarvid vigenast vände om och skyndude åit, afvaktande hvad arbetarne tänkte göra. De samlades då skyndsamt omkring oss, visande tecken till att vara mycket upphetsade. Då jav allvarligen förebrått dem det klandervärda betcendet att, ehuru de frivilligt återgått i arbetet, på detta sätt störa ordningen, och efter att hafva varnat dem derför samt erbjudit dem att, om de genast ordentligt återginge till arbetet, få på lämpligt sätt framstilla sina önskningar — desse, som under föregående vecka baft nattarbete, hade nemligen vid lördagens förutnämnda framställning till mig icke haft något ombud — gå förklarade en af dem att arbetarne voro förbittrade på verkmästaren Wittenström, som ban derför tillrådde att aflägsna sig Verkmistaren såväl som jag insåg genast att under för handen varande förhållanden han icke der borde inlåta sig i tvist eller genom motvärn framkalla någon våldsammare åtgärd från deras sida, hvarföre han utan vidare invändning afligenade sig, tätt förföljd af dem till verkstadspoörten. Bland dem, som dervid mest utmärkte sig för hotelser mot honom, var en vid namn Strömberg, hvilken jag införde å kontoret, der den händelsevis närvarande kronofogden på min begäran kallade honom till tinget, som pågick samma dax. Jug bad derefter kronofogden anedfölja ut på gården, der de innu uppehöllo sig, för att säga dem, hvad de troligen icke anade, att straff kunde drabba dem för sådan olaglighet. Siiila och tysta, afhörde de både hvad jag och han dervid sade och gingo genast åter till sitt arbete. Deras försök vid detta tillfälle att förmå de andra wverkstädernas arbetare att deltaga i oordningen misslyckades fullkomligt. Sedan dess hafva arbetena fortgått oafbrutet och ordentligt, trots en mängd rykten, troligen uts spridda af några missbelåtna i ändamål att upphetsa sinnena till demonstrationer emot några .andra af verkstadens tjenstemiin och förmiin, oaktadt jag icke tror att de dertill hafva den ringaste anledning. Ingeniör Witteuström kunde icke förmås att qvarstanna, utan begaf sig samma dag till hufvudstaden, emedan han icke ville återtåga sin verkmästarebefattning med mindre än att arbetarne, efter att :hafva fått reda på suru orättvist de misstänkt honom vara uppkhkofvet till de å:gärder, som de ansågo vara för stränga, förs klarade sig ångra och afbedja sit oviärdiga uppförande mot hönom samt ånhålla att få arbeta under hang befäl. Dir åtskilliga högst vigtiga angeligenheter i alla händelser hade fordrat hans snara resa till Stockholm och några andru stilen, ville jag icke försöka att öfvertala honom att qvarstanna, synnerligast som hän var af den öfvertygelsen att lugnet fortast skulle återvända bland arbetarne, om han tillsvidare afligsnade gig; och anhöll ban bevekligen, attjag icke med anledning af hvad som passerat måtte vidtaga några våldsammare åtgärder, såsom valsverköts stängande eller dylikt, emedan detskulle komma at hårdt drabba dels mången familjefader, som säkerligen icke godvilligt varit med om oordningen, dels det stora flertal, som endast till följd af de utspridda lögnaktiga ryktena förmåtts deltaga deri, dels arbetarne i alla de andra verkstäderna på platsen, ifvensom vid främmande verkstäder, hvilka äro beroende af råämnen från valsverket. Så mycket som möjligt har jag sedan dess försökt utröna alla och verkliga orsakerna till arbetsinställelsen på lördagen och dervid erfarit att ryktet om allmän nedsiärtning af arbetarnes uflöningar, hvarefter ingen skulle få mer än 16 öre för timme, varit egentliga orsaken till den oro och förbittrivg, som på luördanosen ARAh sand vt Tale Tlinsn