Dagens Nyheter – 10 november 1871, sida 1

Pardaillan, yttrade han. Man har bedragit mig, märker jag. — Nej, visst icke. Det är verkligen fråga om fröken de Pardaillan; men såvidt jag vet, har man ej sagt er att ni här skulle träffa henne. Renaud hade aldrig förr sett baronessan Igomer så blek och nedslagen, ej ens den dag då han besökte henne för sista gången på slottet S:t Wast. Denna hämndgiriga qvinna, som lydde alla hatets ingifvelser, syntes ha förlorat hela sin styrka. Den hvita klädning, hon bar, dolde illa barmens häftiga rörelser, Hennes panna var hvit som snö, och likaså hennes kinder; Renaud, som oafvändt stirrade på henne, närmade sig dock dörren och upplyftade dörr: gärdinen, såsom en person, den -der håller på att gå sin väg. — Hvad fruktar ni här? sade baronessan; här finns blott en qvinna och ett barn. — Men denna qvinna är ni, sade Renaud. — Om ni härmed menar att fröken de Par: daillans öde beror af mig, så är det sannt; men jag säger: det beror af er, om hon skall vara här i morgon. — Af mig? ... Hvad skall jag då göra? ... Mitt lif och blod... — Vill ni offra för henne, icke sannt? fortfor baronessan. Men hvarför just säga detta åt mig?... Ack! det är ett dåligt medel att läka det sår, som blöder här. Thekla sjönk tillbaka i länstolen; hennes