Dagens Nyheter – 9 november 1871, sida 1

tjenter uppfyllde alla trappor och korridorer. Gustaf Adolfs sändebud inträdde i en praktfull sal, hvarest en stor mängd ädlingar i lysande drägter voro samlade. I bortre ändan af salen satt Wallenstein uti en förgylld länstol, likasom en suverän furste, omgifven af sitt hof. Bredvid honom stod baronessan Igomer; hennes klädning var af guldbrokad, och öfver hennes panna blixtrade ett diadem af juveler. Renaud märkte henne genast och hviskade till sin vän: — Vi äro förlorade! Armand Louis ryste; men det lyckades honom snart att bli herre öfver sin rörelse, och han aflemnade sitt kreditiv till Wallenstein, som genast började läsa det. — Utbytet af fångar har jag ingenting emot, sade fältmarskalken, efter att ha betänkt sig ett ögonblick. Man för man, officer för officer ... En af mina adjutanter skall gifva er en namnförteckning öfver de svenska officerare, som vapenlyckan fört i våra händer. Ni ha frihet, mina herrar, att stanna här i Nirnberg, tills denna konvention blifvit ratificerad. Wallenstein gjorde en knappt märkbar rörelse med hufvudet. Detta var hans afskedshelsning, ty han steg i detsamma upp, såsom för att aflägsna sig. — Vi ha mera att säga, utbrast Armand Louis lifligt.