locka hökarne. Hökarne hette här Armand Louis :de la Guerche och Renaud do Chaufontaine. Fru Igomer var säker om att in-. gen skulle vaka bättre öfver buren än Matheus Orlscopp. N Då Matheus öfvertog kommendantbefattningen på Drachenfeld, upplystes hans ansigte af ett infernaliskt skratt, och han mumlade: -— De lättsinniga dårarne hade mig i sin makt och läto mig lefvai stället för att strypa mig! Men plötsligt blef han ursinnig och utbrast, stampande i golfvet: — Samma dumhet bar jag ju också sjelf begått; men det skall icke ske en annan gång. Ett par dagar efter det Matheus öfvertagit sin nya post, bad han att få språka med baronessan i enrum och sade då: — Det är min pligt att tala uppriktigt med er, fru baronessa; tillåt mig derför säga att jag trott mig finna, det ni inte tycker särdeles mycket om grefvinnan af Munmmelsberg. — Ni har rätt: jag tycker ej om henne, svarade Thekla. — Men det är en annan person, som ni hatar ännu mera, jag menar markis de Chaufontaine. Han är ju er fiende? — Ja, det är sannt. — Hvarför håller ni då fröken de Pardaillen instängd här? Enligt min tanke, tjenar DE BEGGE FRANSMÄNNEN. 85.