Dagens Nyheter – 7 november 1871, sida 2

I VUR mellan Ferdinand och hertigen af Friedland. Kejsaren var intagen af förskräckelse öfver de faror, som hotade honom från alla kanter, och han ansåg ingen. annan än Wallenstein kunna rädda Tyskland. Då nu fältmarskalken rådfrågade baronessan Igomer, visste denna mycket väl, hvilket svar han väntade af henne, och sade derför med en blandning af smärta och hänförelse: — Ah! jag vill glömma mig sjelf och tänka endast på er! Kejsardömet är nära sin undergång, en oförsonlig fiende hotar det och är beredd att när som helst störta det iafgrunden. Bör väl ni under sådant förhållande vägra att med er mäktiga värja komma det till hjelp, om också ni har allt skäl att vara förtörnad öfver kejsarens sätt att behandla er? Ni är den enda: man, som kan med utsigt till framgång bekämpa Gustaf Adolf, på er bygger den katolska verlden allt sitt hopp om seger öfver villfarelsen. Tänk icke på min sorg, utan drag ut i striden. Alla vilkor, som ni uppställer, skola ju bli uppfyllda. Se, soldater, officerare, generaler vänta med otålighet på er. Alla ropa ert namn och sträcka sina värjor emot er, längtande efter att få hämnas den förnärmelse, som tillfogats den tyska fanan. Hertigar, kurfustar och konungar lägga sina folk och sina kronor i era händer. Den dag då ni lemnar detta palats, skall jag ensam gråta, men hela Tyskland skall jubla. Och när nationen ser er i spetsen för gig,