Dagens Nyheter – 4 november 1871, sida 2

hertigen af Friedland visa, huru obeskrifligt tålig och mild hon var, samt huru hon uppoffrade sig helt och hållet för fångarne, fastän dessa endast med otack lönade hennes godhet. Hon hoppades härigenom vinna ett dubbelt resultat: dels ingifva sin beskyddare en stark motvilja för dessa varelser, som stötte en sådan kärlek ifrån sig, dels pryda sig sjelf med en slöja af olycka och dygd. Så snart fröken de Souvigny och fröken de Pardaillan blifvit installerade i en flygel, der de, utan att det egentligen kunde märkas, voro underkastade den strängaste bevakning, lät Thekla sig öfverraskas gråtande af Wallenstein. På fältmarskalkens enträgna frågor angående orsaken till denna djupa bedröfvelse gaf hon till en början undvikande svar; men slutligen, likasom vikande för ett plötsligt anfall af smärta, utropade hon: — Ack! kan det väl finnas något större lidande i verlden för en finkänslig själ än att se sig missförstådd, oupphörligt missförstådd? Hennes tårar blefvo ännu ymnigare, och till sist lyckades Wallenstein förmå henne att tillstå anledningen till hennes stumma förtviflan. — Ni vet, sade hon, huru innerligt jag håller af fröken de Pardaillan och fröken de Souvigny;i synnerhet den förra är mig kär... Ni vet, i hvilka ordalag jag talat med er om dem ... Ack, hvad skulle jag icko vilja göra för att betrygga deras lycka! Min önskan att