Dagens Nyheter – 4 november 1871, sida 2

-— DJJ — bereda dem glädje är så stor att jag till och med? skulle bedt er sända dem till svensko konungens hof, om icke krigslagarne gjorde det till en pligt för oss att tillsvidare qvarhålla dem. De äro en pant af stort värde; hvem vet, om icke deras fångenskap kan förmå herr de Pardaillan att öfyergifva Gustaf Adolf och sluta sig till kejsaren? — Ni talar verkligen som en statsman, yttrade Wallenstein, och tryckte en kyss på baronessans hand. — Af hänsyn till pligten har jag derför uppgifvit tanken på att få dem hemskickade, återtog baronessan; men jag ville åtminstone söka göra deras vistelse här i slottet så angenäm som möjligt, och jag har för detta ändamål uppbjudit hela min förmåga, men, tyvärr, det ser ut som skulle ingenting kunna bryta den is, som omsluter deras hjertan... Baronessan förde sina små hvita händer till ögonen. Hertigen af Friedland utbrast: — Och ni gråter ännu!... Hvarför öfvergifver ni ej i stället dessa otacksamma varelser? — Ack, nej, jag tycker för mycket om dem!... Och dessutom tänker jag på deras själars frälsning. Jag vet ått de äro förälskade i två unga franska äfventyrare, som söka sin lycka i utlandet, emedan de äro fattiga som kyrkråttor. Jag lärde sjelf känna dessa herrar under min vistelse i Sverige... och var då i tillfälle att bedöma deras moral och öfriga egenskaper: de äro illa uppfostrade,