Dagens Nyheter – 4 november 1871, sida 1

nn RR An nea han sysselsatte sig med de reformer och åtgärder i den inre styrelsen, hvilka under den tid han ledt affärerna blifvit vidtagna. Vid talets slut helsades talaren med det lifligaste bifall af sina åhörare, hvilkas antal uppgifves till 20,000. Efter att ha för valmännen förklarat orsaken hvarföre han icke på två år särskildt vändt sig till dem, hvilket de måhända kunnat ha rättighet att fordra, om icke hans tid varit så upptagen af statsgöromål, öfvergick Gladstone först till försvarandet af regeringens inrikespolitik. Sedan han visat, att hans minister egt längre bestånd än någon annan liberal minister efter 1832, förklarade nan sig fortfarande tro på lifskraften hos sitt kabinett, hvilket han försäkrade icke sväfva i någon fara. Hvad Irland angick, sade han att andra lagar voro under beredning, som säkert i en framtid skulle göra detta land belåtet och motsvara dess politiska sträfvanden. Hvad den. finansiella frågan angick, betonade Gladstone synnerligast, att trots de förvirrade förhållandena i Europa, har han icke destomindre kunnat låta allt förbli på fredsfot, ja, till och med göra besparingar i krigsbudgeten; bland andra åtgärder, som han i detta hänseende vidtagit, bade varit den, att han återkallat åtskilliga garnisoner från kolonierna och koncentrerat dem i England. Han lyckönskade landet till upphäfvandet af säljbara officersgrader, hvilket af honom betecknades som ett stort framsteg för armån. Om arbetar2frågan yttrade ministern följande: Jag kommer nu, gentlemen, att något uppehålla mig vid en opinion, som otvifvelaktigt under detta år mera än under de föregående — efter hvad jag iakttagit — skjutit fram, nemligen den misstanka, som är rådarde hos så mänga medlemmar af de arbetande klasserna, att styrelsen och landets lagar ej som sig bör bevaka deras intressen. Jag vill ej uppehålla mig vid karakteriserandet af det allmänna tillståndet i Europa, hvilket kanske ej är så främmande för den nämnda opinionen; men jag vågar säga, att min tanke är, det arbetaren borde känna de senaste 18 årens historia i hvad den rör honom och hans tillstånd. Hvad har icke inträffat under dessa 18 är som inverkat på alla klasser i samhället, men isynnerhet och mest på de arbetande klasserna. Först och främst : fullkomlig införselfrihet till våra hamnar af allt hvad arbetaren kan önska från -hvarje del af jorden har medgifvits — jag menar fullkomli frihet, förutom hvad angår skyddstullväsendet. För det andra, har under dessa 18 år egt rum en nedsättning i beskattningen, som jag för ögonblicket ej anser nödvändigt att på siffran framhålla: men jag vågar dock säga, att skatten ä nödvändighetsvaror under denna tidrymd förminskats med 15 till 20 millioner pund sterling om äret. Denna ekattaflyftning, hvari arbetaren är så synnerligt intresserad, har icke förorsakat någon börda på de öfriga samhällsklasserna, ty inkomstskatten, oaktadt den för närvarande är högre än jag önskade att den skulle vara, nemligen 6 pence pr pund sterling, är nu en penny lägre än den var för 18 år sedan. Vidare har arbetaren under dessa 18 är fått parlaments-valrätt. Lagar ha stiftats för att under alla omständigheter gifva arbetarens barn en god förberedande uppfostran, och är arbetaren olyckligtvis urständsatt att sjelf betala denna uppfostran, kommer kostnaden på staten och hans förmögnare grannar. Genom reformer i universitets och liroverksvisendet, kan en gosse, af bvad samhällsstånd han än mände vara. ifall han har anlag, uppnå punkt för punkt utmärkelse. Men uppfostran är af ringa betydelse, om ej de medel, hvarigenom bildning sprides, äro lätt tillgängliga. Derför har artikeln papper blifvit fri från skatt, hvarje börda, i form af slämpelafgift eller annat, som hvilat på tidningspressen, har blifvit lindrad; och nu är denna press, på grund af dess prispillighet, den klokhet och moderation, hvarmed dess organer skrifvas, den oerhörda utbredning, den har, ej blott en heder för nationen, utan — jag vågar säga — ett af verldens under: verk. (Hör, hör!) HKeformer i embetsmannatillsättningar ha ock vidtagits, så att nu kan hvarje engelsk man, om han så vill, at sin son bereda möjlighet att uppnå kompetens till statens embeten, utan att man frågar efter den förmögenhet, hvarmed han kan vara eller icke vara välsignad. De sociala problemer, som möta oss, äro många och stora. Må regeringen arbeta så mycket hon möjligtvis förmår, må lagstiftande myndigheterna arbeta natt och dag i eder tjenst; men sedan iäfven det biista ernåtts och utförts, skall frågan, huruvida den engelske fadren skall vara tader för en lycklig familj och medelpunkten för ett lyckligt hem, förblitva en fråga, som måste väsentligen bero på honom sjelf. (Hör, hör!) Och de,