Dagens Nyheter – 4 november 1871, sida 1

skedet så kort som möjligt. Han lemnade, efter hvad han sjelf försäkrade, do två kusinerna i en mycket pålitlig persons händer. Sedan han farit sin väg, påskyndade baronessan Igomer så mycket som möjligt sin egen och de båda fångarnes resa till Prag, hvarvid hon lät sig angeläget vara att hålla de sistnämnda i okunnighet om att de på ett obetydligt afstånd följdes af henne; det var också först vid ankomsten till Wallensteins furstliga palats de unga flickorna erforo, i hvilkens våld de råkat. Knappt hade de satt foten på marken, förrän Thekla kom springande mot dem med utsträckta armar, ögonen strålande af glädje och ett leende på läpparne. En rysning genomlopp Adriennes alla lemmar. — Hvarför dessa framsträckta armar? Hvarför dessa kyssar? sade hon. Vi äro era fångar... det behöfs således ingen komedi. Finns det också här ett S:t Ruperts kloster? frågade Diana. — Ack, det är då min lott aldrig bli förstådd af dem jag sjelf håller så innerligt af! utbrast baronessan, och hennes ögon fylldes af tårar. Fru Igomer hade förmågan att gråta, när hon behagade. Det var icke blott för nöjet att spela sin roll af hycklerska ända till slutet baronessan förde detta ömma, hjertliga språk till de två vöninnorna. Hennes plan gick ut på att inför