Dagens Nyheter – 2 november 1871, sida 1

en motgång, för att han åter skulle komma ;j besittning af sin förra militära allmakt. Men baronessan Igomer hade varit alltför mycket med i verlden, för att icke veta att krigets Gud är nyckfull. Hon kunde icke säga, från hvilket håll det åskslag var att förvänta, i följd hvaraf Wallenstein åter skulle lyftas upptpå lyckans höjd; men hon kände sig fullt förvissad om att en sådan katastrof förr eller sednare skulle inträffa. Derför ville hon också försäkra sig om hans bistånd, innan han blef den oinskränkte herrskaren. Baronessan hade icke glömt att Wailenstein en gång på en hofbal i Wien hade betraktat henne med blickar, som de personer, hvilka kände honom närmare, funnit särdeles betydelsefulla. Har hade talat med henne, och denna eljest så sträfva röst, som kom en hvar att darra, hade fått ett mildt uttryck, detta stränga, gulbleka anlete hade färgats af en liflig rodnad. Någonticg hade klappat i bröstet på den barske generulen, som han förr aldrig känt. Vid den tiden stod fru Igomer, som nyes förut blifvit gift, på höjden af sin fägring; men fastän mycket ung, var hon redan då qvinna, och ingenting af hvad Wallenstein denna afton gjorde och sade, som på något sätt vittnade om hans intresse för henne, hade undgått hennes uppmärksamhet. När hon nu tänkte på allt detta, intogs hon af harm deröfver att hon förälskat sig uti en fattig ädling utan anseende, och som tillika