Dagens Nyheter – 31 oktober 1871, sida 1

Från Utlandet. Det för ett par dagar sedän för våra läsare genom telegram bekantgjorda exkejsar Napoleons samtal med en medarbetare i Times och den förres dervid fällda ord ha väckt ofantligt uppseende i Frankrike. Samtalet återgifves samt kommenteras skarpt af en del paristidningar. Journal des Döbats yttrar: Napoleon III börjar med att försäkra, det han hyser det djupaste förakt för komplotter, konspiratörer och de låga intriger, som vanhedra dem som begagna sig deraf. Men hvem var det då som konspirerade i Strasbourg, Boulogne och den 2 december? Napoleon tillägger, att hans rätt förblir orubbad, och att, så linge icke folket på lagligt sätt blifvit tillfrågadt, kan icke något beslut af kammaren hindra honom att vara Frankrikes laglige suverän. Sålunda är det votum, genom hvilket församlingen i Bordeaux enhälligt, så när som på 5 röster, förklarade den kejserliga familjen för afsatt, af noll och ingen betydelse? Det är väl sannt, att denna församling utsågs genom den allmänna rösträtten, hvilken uttalade sig mot kejsardömet, genom att utesluta de imperialistiska kandidater, som hade vågat uppstiälla sig; men detta är ju en detalj af ingen vigt. Napoleon vill sjelf bestämma det sätt, hvarpå man skall vädja till nationen; han önskar ett plebiscit på sitt sätt, och han skulle icke anse, det för djerft att anhålla att i egen person få leda operationen. Hvad de genom den allmiinna rösträtten valda församlingarne angår, existera de ej, och det är icke från i dag man känner den ringaktning, Napoleon hyser för dem. Le Temps utlåter sig sålunda: Den första kinsla man erfar efter genomliisningen af detta dokument, är förödmjukelse. Så mycket blod, så många olyckor ha då icke varit tillräckliga att befria oss från bonvpartismens skamflick! Men denna kinsla, vi medge det helt uppriktigt, ir icke utan en viss blandning af bryderi. Hvad skall man svara denne man, om händelserna icke ha talat nog högt. Och huru skulle väl argumenter kunna utöfva något inflytande på förnuftiga varelser, då det fruktansvärdaste ansvar, som en herrskare någonsin ådragit sig, ännu lemnar plats för diskussion. Frankrike hade gifvit allt åt äfventyraren. Det hade lemnat sig sjelf åt honom, det hade med tillslutna ögon lemnat sitt öde i hans händer; och han har satt allt på spel, förspillt allt, förrådt allt. Aldrig hade oförmågan till den grad antagit brottets proportioner. Och man diskuterar detta regemente, ja, det diskuterar sig sjelf; men hur skall man kunna svara, då man icke kan inlåta sig på diskussionen, utan att redan derigenom gifva den dystre intcrlokutören cen fördel? . . . Napoleon slutar sitt manifest med att ultrycka sin smirta öfver att Frankrikes öden blifvit lemnade åt bändelsernas slump, åt partiernas raseri, åt de nuvarande makthafvarnes svaghet och åt utlänningens obevekliga fordrinfan Hiir lemnar indignationen rum för häpnaen. Vi vilja icke uppehålla oss med att jemföra landets nuvarande. tillstånd med hvad det tt NM ————— oo —-—-—---4w TT