Dagens Nyheter – 31 oktober 1871, sida 1

i fråga, så inskränktes derigenom visserligen ganska betydligt antalet af dem, som kunde erbjudas plats i den nya ministeren. En så bedröflig brist på kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade svenske män är dock lyckligtvis icke för handen, att det borde anses särdeles svårt att i hela landet finna en uppsittning af 10 personer, som kunde bilda en ansedd och duglig regering. Men hvadan då de många försökens misslyckande? Utan tvifvel låg till en del orsakenhärtilli sättet, på hvilket bildandet af den nya ministeren försöktes. Man säger att dermed så tillgått, att konungen sjelf tillkallat den ena efter den andra af de påtänkta personerna och med dem onskildt samtalat i ämnet. Det är klart att en sådan metod svårligen kunde föra till målet. Numera lärer vil ingen statsrådskombination vara möjlig, som ej hvilar på solidaritet i åsigter och syftemål, och för att pröfva eller uppsätta en sådan, måste personerna få tillfälle att träffas och samråda. Den naturligaste, äfvensom den till ändamålet bäst 1ledande åtgärden hade väl då varit, att konungen vändt sig till en eller några få personer, som ecgde hans förtroende och af honom ansågos mest lämpliga att bilda kärnan till den nya konseljen, samt att han med denne eller des:e öfverenskommit om såväl hufvudgrunderna för regeringssystemet, som om de personer, hvilka skulle erbjudas att ingå i konseljen. Men sedan en dylik öfverenskommelse blifvit uppgjord, borde konungen ej vidare personligen uppträda annat än möjligen i något visst fall, der så befanns nödigt, utan öfverlemna åt sitt betroada ombud att på hans vägnar bringa Flanen till stånd och utjemna de svärigheter, som kunde möta. För att uppnå detta mål, mäste nödvändigt öfver liggningar ega rum och att dessa skulle försvåras eller göras ofruktbara genom konungens närvaro, synes vara lätt att inse. Oeh någon ängslig omsorg om det yttre skenet, att konungen sjelt, och ingen annan, skulle vara den, som bildade ministeren, var väl här alldeles öfverflödig, men kunde deremot lätt blifva ganska komprometterande, i fall det slutligen visade sig, att genom en sådan behandling hela försöket misslyckades, Men om också det praktiska tillvägagåendet under ministerkrisen varit mindre lyckligt och i sin män ökat svårigheterna för bildandet af en ny konselj, böra dock orsakerna till den mirkliga utfången otvifvelaktigt sökas djupare. Man återommer alltid till den frågan, huru det skall kunna förklaras, att ett så iärofullt uppdrag, som att utgöra landets styrelse, numera anses så litet eftersträfvansvärdt, att, fastän platserna äro jemförelsevis väl aflönade, dessa platser likväl icke utan svårighet kunna besättas med personer, som hafva anseende och sjelfkänsla. Och man kommer dervid till den slutsatsen, att grunden till en så sorglig företeelse icke gerna kan vara någon annan än att i dessa högt uppsatte personers ställning mäste finnas någonting, som är för dem obehagligt eller motbjudande. kitt sådant obehag faller också i ögonen, då man ser, med hvilket öfvermod och hvilken råhet åtskilliga hrr riksdagsmän, synnerligast af ett visst parti inom Andra kammaren, anse sig kunna behandla konungens rådgifvare och bedöma deras åtgärder. Det ligger i sjelfva sakens egen beskaffenhet, att hvar och en, som är begåfvad med känslor af finare och ädlare art, måste finna leda vid att komma i beröring med utbrotten af grofva naturer, hvilka ej äro underkastade inflytandet, hvarken af ett odladt förständ, eller af en ihneboende känsla för billighet och villvilja. Men om också, vid sådant förhållande, en känsla af afsmak och motvilja är ganska naturlig, vill det likväl synas, som borde ett sådant bemötande. hvilket tyvärr alltför ofta förekommer å riksdagens sida, ej utöfva något väsentligt inflytande på sinnesstimningen hos sådana min, som hafva sitt eget goda samvetes vittnesbörd och alla rältänkandes bifall att pårilkna. Mera giltig är deremot känslan af missmod, ifall konungens rådgifvare finna sig sakna det förtroende och stöd, som de icke allenast äro berattigade att åtnjuta, utan som äfven utgör ett oeftergifligt vilkor för att de skola kunna rätt uppfylla sitt svåra och ansvarsfulla kall. Om siv är, att de lagliga, ansvariga rädgifvarne förmärka sig undanträngda från konungens förtroende genom andra, och att deras offentliga hbemödanden motverkas genom hemliga öfverenskommelser, samt att, såsom en följd deraf, ej allenast deras inflytande förminskas, utan ock deras anseende blottställes, då må ingen undra öfver, att de finna en sådan ställning oförenlig med deras värdighet och önska att få aflägsna sig. Och lika litet må någon finna underligt, att alla andra personer med sjelfaktning och karakter, under sådana omständigheter, på det bestimdaste undanbedja sig att intaga de los diga platseraa, för att kanske i sin ordning få gonomgå samma crfarenhet. Det kan icke nekas, att ätskilliga yttre tecken antyda på tillvaron äfven af en sådan grund till den nu lyckligen öfverståndna ministerkrisen och till de föga glädjande företeelser, som deraf föranleddes. Men man bör då äfven kunna hoppas det goda af hvad som händt, att der erfarenhet, som derigenom ii flera afseenden vunnits, ej måtte gå helt och hållet förlorad, och att säledes också de oregelbundenheter, hvilka visat sig medföra så sorgliga resultater, GE I I