Dagens Nyheter – 27 oktober 1871, sida 2

lägga sig, synes likväl ha eggat det för dagen inom valsverket tjenstgörande arbetslaget af omkring 150 man att, med begagnande af till fället, söka göra sig af med verkmästaren för valsverket, en man af utmärkt skicklighet och duglighet, men som sedan 8 års tid genom hetsigt lynne och stundom öfverilad stränghet ådragit sig en viss hätskhet bland sina underhafvande. När alltså tram på förmiddagen disponenten och samma verkmästare infunno sig i valsverket, mottogos de med bhurrarop och, på framstiälld förfrågan om meningen härmed, förklarade en på de öfrigas vägnar, att de önskade verkmästarens aflägsmande. Fåfängt sökte disponenten återföra dem till känslan af deras pligt: de samlade sig i massa, sköto verkmästaren framför sig och trängde honom ut genom porten, hvarefter de utan vidare excesser återvände till sina arbeten. Hvad sedermerå offentligen blifvit påstådt, att nemligen den tillförordnade kronofogden, som vid verkstaden infunnit sig, blifvit så bemött, att han nödgats uppläsa upprorslagen, är likaledes en afgjord dikt, hvarom blotta tillkännagifvandet torde vara tillräckligt. Sådant är, efter hvad vi kunnat utröna, det faktiska förhållandet med dessa dagars tilldragelser. Att ryktet om en förestående allmän nedsättning i arbetslöner på en tid, då alla lifsförnödenheter börja stiga i pris, skulle föranleda någon jäsning, kan ej finnas oförklarligt, men upplösningen at denna första akt vittnar, till heder för båda parternas moderation, huru lätt det är att med sans och god vilja å ömse sidor bilägga uppkommande missförstånd, Detsamma kan tyvärr ej sägas om det senare uppträdet, som innefattar ctt attentat mot allmän ordning och säkerhet. Om grundade anledningar till missnöje med en förman yppat sig, så finnes ännu lag och rätt i landet och äfven för arbetaren utvägar att på lofligt sätt göra sin klagan gällande. Den bland arbetarne rådande föreställningen, att de, då ingen enskild utan risk för sin ställning vågar det, måste uppträda 1 massa, för att gifva eftertryck åt sina önskningar, kan ingalunda legalisera en dylik sjelftagen myndighet, så mycket mindre behöflig dessu:om, då man af dis ponentens kända allvar och rättrådighet kan vänta, att han lemnar gehör och skydd åt äfven den ringaste klagan. Och hvem vill väl under dylik osäkerhet åtaga sig ledningen af de ansvarsfulla arbetena vid ett sådant ctablissement? För deltagarne irörelser af detta slag blifva de så mycket vådligare, som de skada det industriela verk, af hvars framgång de alla hemta sin bergning, samt förr eller sednare måste föranleda ett inskridande från den allmänna ordningsmaktens sida.