Dagens Nyheter – 26 oktober 1871, sida 2

-— di dyrbara möblemanget, ni ser här, oundvikligen komme att bli skadadt. Tillåt mig alltså hoppas, att vårt samtal nu är slut. Johan v. Werth steg upp, pekade på en penna, bläck och papper, som en betjent burit upp, och yttrade: — Ni har der hvad ni behöfver . .. Tvänne rader, skrifna af er hand på detta papper, äro nog för att lura Matheus; i betraktande af sin vänskap för mig, skall han gifva er en häst och tillåta er lemna slottet. Med dessa ord försvann Johan v. Werth och en stund sednare tillkännagaf vindbryggans gnisslande, att han då for sin väg från Rabennest. Natten utbredde åter sin mörka slöja öfver slottet och nejden. Armand Louis blickadeut genom gluggen och såg ett ljus lysa i det torn, som Renaud bebodde. Ljuset rörde sig fram och åter; det kom sig deraf att hans olyckskamrat med röken från lampan sökte afteckna Matheus groteska bild i taket uti sin cell. Då detta arbete var slutadt, började Renaud sjunga; han tyckte, att han ändå icke så illa användt sin dag. Herr de la Guerche hade j samma förmåga att roa sig och fördrifva tiden som hans vän; han upptogs helt och hållet af en enda tanke, tanken på Adrienne. Hvar var hon nu? Månne icke grefve Pappenheim glömt det löfte, han aflade midt under blodbadet och