Dagens Nyheter – 25 oktober 1871, sida 2

Ingenstädes förekommer denna ceromoni i vidrigare form än i vissa socknar i Harjagers härad. En resande skrifver derom till Framåt: tSöderhveddinge nya kyrka är ett värdigt her rans tempel; men, äfven Norrhveddinge kyrka är nu upputsad och tar sig behagligare ut i sin nya skepnad. Jag bevittnade här en kyrkotagningsceremoni, sådan jag aldrig sett den på något annat ställe. Församlingens pastor marscherade med värdiga steg längs stora gåne gen igenom den fullsatta kyrkan ned till den vidöppna kyrkodörren, der en qvinna — hustru till en ansedd bonde — knäföll, som det syntes, på stentrappan; men måhända man bringat dit cen pall. Under det pastorn med dryg hållning och ton läste upp den vanliga bönen, låg qvinnan der såsom en arm botgörerska, och först när presten uttalat sitt: Herren bevare din ingång och utgåog, fick hon taga plats i kyrkan bland hederliga församlingsboar. Jag frågade mig sjelf: var det för herren i himlen eller för den svarte herren, med kappan och handboken, som hon så djupt förödmwjukade sig, och jag kunde icke undanskjuta vissa elaka tvifvel, som icke voro på sin plats i det åt ädla betraktelser egnade rummet. Den qvinna som födt en son eller en dotter, hvilken måhända en gång blir en prydnad för församlingen, behöfver sannerligen icke ligga på knä i kyrkodörren. Hon har fyllt sin bestämmelse och må snarare visa sig stolt än förödmjukad. Hos allmogen. är vanans makt mycket stor; men man borde fordra att presverskapet skall söka att utrota så fula sedvänjor som denna är.