— Gud bevare mig åtminstone från att göra en likadan figur som du, genmälde Renaud kallt. Från detta ögonblick var Matheus Orlscopps fulhet ett stående tema, gom Renaud i oändlighet varierade. Han visste icke, om Matheus var fulare på morgnarre eller på aftnarne, till fots eller till häst, fastande cller sedan han ätit, vid eldsljus eller dagsljus. — Ers herrlighets näsa, yttrade han till Matheus, liknar en vesslas, era ögon en ugglas, och er mun ett fårs; men till ersättning härför har ni en orang-utang-kropp, ben som en häger och fötter som en groda. Matheus var dum nog att låta märka att detta skämt förargade honom, och herr de Chaufontaine, som mycket väl såg detta, skonade honom icke. Ibland vände han sig till herr de la Guerche och förelade honom en eller annan fråga till besvarande, såsom ff. ex, denna: — Huru kan du förklara att en man, som har så lång näsa, tillika blifvit utrustad med en så bred mun? Han borde ha fått välja endera delen. Så små ögon och så stora öron — det är för mycket för ett ansigte. Säg mig din mening härom, den ståtlige riddersman, som ledsagar oss, önskar höra densamma. — Huvilket ansigte tror du väl en man kan ha, hvars själ är mera krypande än en mask, plattare än ett blad och svartare än kol? Det är icko octt ansigte, det är en skylt.