Dagens Nyheter – 25 oktober 1871, sida 2

Chicagos brand, skildrad af ögonvittnen. Engelska tidningen Times nummer för den 21 dennes, som i går afton med snälltåget hitkom, innehåller den först till Europa anlända detaljerade skildring af Chicagos brand. I en ingress till denna beskrifning redogör Times för sättet huru den erhållit densamma. :Cunard-linieas ångare Java anlände till Queenstown i fredags på e. m. medförande tidningar från Newyork intill den 11 dennes. Java för icke post och medför vanligen ett inskränkt antal tidningar, men hvad den hade motsågs denna gång med mer än vanligt intresse, och den alltid påpassliga Times hade utsändt en särskild korrespondent, som for ut och mötte ångaren för alt i första hand få del af de nyheter den medförde. Denne korrespondent for sedan till Cork, derifrån han till tidningen telegraferade, bland annat, efterföljande berättelse om branden, daterad Chicago den 10 oktober och aftattad efter berättelser af dels ögonvittnen till olyckan, dels personer, som deltogo i bekämpandet af det rasande elementets framfart. Berättelsen lyder sålunda: Sistlidne söndag gick en gosse in i ett stall, beläget vid Dekovoen-gatan, nära floden, på vestra sidan, för att mjölka en derstädes varande ko, och tog med sig en brinnande paraffinlampa. Lampan blef omkullsparkad af kon och den brinnande oljan flöt utefter golfvet. Detta var begynnelsen till den stora branden. Om man genast på marken utsläckt elden, eller man ofördröjligen gått i författning om nedrifvandet af en eller två närliggande smärre ruckel, skulle en damm ha satts för lågornas vidare utbredning; nu fick man vänta på brandsprutorna, och när eldsläckningsmanskapet anlände, arbetade det, uttröttadt som det var genom ansträngningar vid en föregående eldsvåda natten till söndagen, lamt och dåsigt. Ansträngningarne voro förgäfves; vinden, kommande från sydvest, blåste upp till storm. Häftigt sköto lågorna fram från hus till hus, från gård till gård, ända till det distrikt, som brunnit föregående natt. FEmellertid fiögo lågorna öfver floden, norr om Twelfth-street, på södra sidan, och rasade bland tegel-, stenoch brädgårdar, bland jernvägsbyggnader och manufakturetablissement. Nu först insåg man vidden af den hotande faran. Brandkåren, nu utkommen i sin helhet, arbetade bjeltemodigt. Mayorn och de öfriga myndigheterna, som hittills tagit saken lugnt, började nu röra på sig, men tillfället hade gått dem ur händerrfä, Tidpunkten, då elden kunnat hejdas genom att spränga några byggnader i luften, hade försummats, och nu gällde det att fäkta för lifvet. Vinden blåste allt friskare upp och dref lågorna framåt, och de praktfullaste byggnader, Chicagos stolthet, lågo framför dessa. Harrisoa-, Van Burin-, Monroeoch Madisongatorna blefvo soart rof för det förfärliga elementet. De mellanliggande qvarteren från floden till Dearborngatan, åt öster, förtärdes. Treqvarts (engelsk) mil af brinnande qvarter på on sträcka af tre engelska mil (omkring en half svensk) försvanno som genom trolleri. Det var söndag, husbönder och tjenare i öfriga delarne af staden voro hemma, okunniga om hvad som var på färde. De, som observerade lågorna, trodde att det var ett återuppflammande af föregående natts eldsvåda, och i förtroende till brandkåren voro de obekymrade. Mellan kl. 11 och 12 spred sig det ryktet, att elden uppnått stadens affärsqvarter. Nu kom folket i rörelse. Hästar togos i beslag för att föra både sina egare och andra fram till förstörel