Dagens Nyheter – 23 oktober 1871, sida 3

nar ankommit Uli Ajactid. En fransk tidningsutgifvare. En af de egendomligaste typerna för den fraöska journalismen, Petit Journals skapare och utgifvare, hr Millåud, har i. dessa dagar aflidit. Föga känd här. hos oss, är Millaud så mycket mera bekant och uppburen bland största delen at den fraiska publiken — men hvarken den niest bildade eller den mest finkänsliga, det är sannt, Han var en ibland dem, som företrädesvis bidragit att neddraga pressen från dess allvarliga och i egentlig mening höga appgift, för att göra den till en rodocka eller blott och bart ex spekulationsmå.gkin. — En tidning, som för sir egen framgång mycket har att tacka Millauds föresyn, le Gavlots, egnar honom en minnesruna, hvarur vi hemta en del af det följande. Om någonsin en man har i sig personifierat den mest oaflåtliga, feberaktiga, outtröttliga verksamhet, så var det Millaud, som döden nu borttagit, grundläggaren af T? Audience, Petit Journal, Sournal Ulustr och ett par tiog andra mer. eller mindre spridda och kända blad. Och utansatt behöfva frukta att misstaga sig, kan man tryggt pistå, att detta dödsfall afbryter något nytt förslag, som var färdigt att sättas i verket. Ty den som kände Millaud vet att hans hbjerna aldrig, icke ens en enda timme, befann sig i till och med blott en relativ overksamhet. Millaud läste allt; hördo allt, såg allt, och ur sammanträffandet af aila dessa mångfaldiga, här och der uppsamlade idger framgick genast en ny — någon kombination, som ofta var omöjlig,att sätta i verket, men alltid origenel. och fyndig. Det var ett praktiskt hufvud, . sade man om honom den tiden då ban tillsammans med bankiren Mirds grundlade Journal des chemins de fer. I verkligheten var. hans praktiska sinne ickoså mycket att tala om, som ej mera denna ytterligt lifliga iobillningskraft, som hänfördes af strålarne från allt oförsökt och okändt. Han var en drömmare: af nittondo seklets art, som såg passera framför, sig i en svindlande hvirfvel allt. som skapar vårt tidehvarfs lyx. Han hade volat vara född nabob af Paris. Han var nästan en snillets gamin. Han hade .gaminens barnsliga glädje och barnsliga vredesutbrott, ända till den verkliga godhet som ligger på botten hos pariserpojken. Han kunde, liksom denne, föra ett bedöfvande prat och nöjd, road att höra sin egen röst, om också ingen annan lyssnade till hvad han sade; han letade efter ett infull och skrattade som en god tok när han hade funnit det. Och en annan. egenhet: likaso.n man vid alla offentliga skådespel eller processioner finucr pariserpojken närvarande, nyfiken och beundrande gencralens hist eller 6n modern dams granna vagn, så finner man också Millaud på alla mera kända personers väg, Det var hans glädje att samla dem hos sig, hans nöje att göra dem: tjenster, .Så hade han fästat sig vid Lamartioo och Dumas, så arbetade han tillsammans med Victor Hugo. Finnes det väl någon författare, poot, romanskrifvare från de sista tjugu åren, som Millaud icke tagit under -armarno och som han icko varit lycklig att låna penningar åt? . Han tyckte också om att förtjena ponningar, det är otwfvelaktigt. Mon mer än allt annat. grundlade han tidningar för att se: sin salong, sina byråer och sin sängkammare uppfyllda med litteratörer. Ännu på sista tiden, när sjukdomen icke tillät honom lemna sgängen, riugde han kl. 5 om morgnarne och skickäde bud på någon af redaktörerna i Petit Journal, Han måste tala om tidningar och trödde alltid att han sjelf gjorde sina blad. Havs säng var öfverhöljd med anteckningar och urklippta spalter, Bredvid honom måste alltid finnes en blocnotes, hvarpå han morgon, middag och qväll, dag och natt skref och skref: När Millaud höll på att ställa i ordning en ny tidning, då var han först riktigt lycklig.