Dagens Nyheter – 19 oktober 1871, sida 1

vändigt att på ett eller annat sätt skydda heri de la Guerche och herr de Chaufontaine mot fiendtliga anslag. Uttrycket i hans ansigte, då han inträdde: det rum, der fångarne uppehöllo sig, lät desss förstå, att något af vigt hade händt. Adriennc och Diana slöto sig intill hvarandra som tvännc dufvor vid åsynen af höken. — Ni veta, från hvem jag kommer? sade grefve Pappenheim. Ingenting är förloradt men en skilsmessa måste ske. — En skilsmessa? utbrast Adrienne. — Båda damerna ha blifvit förklarade för hans majestät kejsar Ferdinands fångar och deremot har jag ingenting att säga. Fröken de Sonvigny var alltför upprörd, för att kunna svara. Grefve Pappenheim begagnade sig af denna tystnad till att berätta hvad som tilldragit sig hos grefve Tilly. Då Armand Louis och Renaud hörde att deras följeslagarinnor skulle sändes till Minchen och Wien, blefvo de alldeles ursinniga. — Adrienne och Diana fångar! Nå, än vi? ropade de. — Ni, mina herrar, ni äro fria. . — Ah, detta är förräderi! utbrast Renaud. — Ett sådant yttrande skulle ni ej ha fällt ostraffad, om ni icke vore min gäst, svarade stormarskalken bleknande. Jag har gjort allt som står i mensklig makt, för att rädda er alla, men jag heter icke Ferdinand af Habsburg. För detta namn måste äfven den in