Dagens Nyheter – 19 oktober 1871, sida 1

af Pappenheim blifvit drifven till det yttersta, skulle han kanske ha lemnat armån, åtföljd af sina kyrassierer, som tillbådo honom; och ovisst var, om icke en stor del af hären då skulle ha gjort gemensam sak med honom, hvarigenom en splittring, föranledande de vådligaste följder, kunde ha uppstått. — Men, mina herrar, utlät sig nu Johan v. Werth, hvad är det värdt att tala om två officerare, för hvilka en lösepenning af tio dukater knappt skulle kunna fås? Det är mycket bättre att helt enkelt frigifva dem; derigenom visa vi våra fiender, hvilket förakt vi hysa för deras värjor. Grefve Tillys armå kallas den oöfvervinneliga och den har förvärfvat detta tillnamn genom tio lysande segrar; må svenskarne få veta att vi ieke frukta dem! Dessa skickligt framkastade loford förjagade generalens vrede. Ett bittert leende krusade hans läppar. — Baron v. Werth har rätt, sade han; må stormarskälken alltså göra hvad han behagar med dessa äfventyrare, som slumpen fört i hans våld. Konferensen var ru slutad; grefve Pappenheim återvände långsamt till sitt hus, framför hvilket hans kyrassierer höllo vakt. Han hade nu trotsat en man som aldrig förlät, och han kände Johan :v. Werth tillräckligt för att veta att han aldrig afstod från en föresats, om han också ibland fann skäligt att appskjuta dess utförande. Det var således nöd