Dagens Nyheter – 18 oktober 1871, sida 2

Erotik i djurriket. (Med begagnande af Darwins The descent of man and selection in ration to-sex.) Djurens själsförmögenheter skattas i allmänhet för lågt, och man antager i fölid deraf, att förhållandet mellan hannar och honor är af föga intresse, Detta antagande är onckligen berättigadt, då fråga är om de lägsta djuren, men så snart vi lemnat stråldjuren och kommit in bland blötdjuren, finna vi genast moment af en högre erotik. Se t. ex. på den tjocka, svarta snigeln; hvem skulle tro, att det kan finnas något förföriskt i hans rörelser? Och dock berättar en iakttagare om honom följande drag: Jag satte ett par af dessa djur, af hvilka det ena var något svagt, in i en liten park, der det fanns mycket litet gräs. Efter någon tids förlopp gick den star kaste snigeln sin väg, öfver en mur, in i en angränsande trädgård, der gräset var mycket frodigt. Efter att ha varit borta 24 timmar, kom han tillbaka till den svagare och-måtte på ett eller annat sätt ha gjort begripligt för denne, att han hade funnit en bättre vistelseort, ty båda begåfvo sig ögonblickligen i väg och försvunno öfver muren. 5 Redan hos insekterna tyckas erotiska känslor vara i icke ringa grad utvecklade. En naturforskare, Lubbock, skrifver t. ex. om Smynthurus: Det är intressänt att sc dessa små varelser kokettera för hvarandra. Först springer hannen, som är något mindre än honan, rundt omkring henne; derefter ställa de sig midt emot hvarandra och röra sig fram och tillbaka såsom ett par ystra lam, Sedan låtsar honan som om hon ville springa sin väg. Hannen springer efter henne med ett uttryck som om han vore mycket förbittrad, slutligen hinner han upp henne och de stå åter ansigte mot ansigte. Honan vänder sig emellertid om; hastigt kommer den flinka hannen efter henne och låtsar som om han piskade upp henne rätt duktigt med sina känselhorn. Sedan stå de åter en stund midtemot hvarandra, leka med sina känselhorn och tyckas vara två själar och en tanke, två bjertan och ett slag. Gräshoppornas honor kunna icke sjelfva sjunga, men de veta dock-att sätta värde på sångens gåfva och följa den hanne, hvars toner mest tilltala dem. Om en art säges det, att hannen sätter sig framför ingången till sin håla och utsänder starka och fulla toner; traktens honor lyssna, en bedåras alldeles och närmar sig hålan. Strax blifva tonerna mera däm-pade och länge sjunger den lyckliga sångaren mildt och blidt, under det han med sina kiän-selhorn smeker sitt unga vif. Ett fint koketteri förekommer bland fiskarne hos lilla hundstaggen. Hannen är alldeles yr af glädje, då honan kommer för att taga det lilla bo i ögnasigte, som han byggt åt henne. Han stryker rundt omkring i alla möjliga riktningar, in i boet och ut igen, och om honan icke följer efter, puffar han till henne med nosen eller söker att draga henne in vid stjerten eller sidotaggarne. Detta lilla lifliga djur lemnar också ett mycket godt exempel på fiskarnes parningsstrider. Hannarne fara emot hvarandra och tumla omkring på alla möjliga sätt; än ser man deras praktfullt metall-glänsande rygg, än deras purpurfärgade buk. De bitas och söka sarga hvarandra med sina sidotaggar, och striden slutar antingen med att den ena sjunker död till botten med upprifven buk eller att den svagaste flyr. Månne icke i detta lilla faktum ligger lika mycket romantik som i en fransk duell för kärleks skull? Hos krypdjuren finner man ett utprägladt sinne för det erotiska och häftiga parningsstrider. Det finns t. ex. ett djur af fyrbensslägtet (Anolis), om hvilket det säges, att två fullvuxna hannar sällan mötas om våren, utan att osämja genast uppstår. Först mita de hvarandra med ögonen, nicka derefter tre, fyra gånger mycket seriöst, under det att de derjemte blåsa upp sina struppåsar, blicken blir allt mer och mer hotande, svansarne svängas af och an, de störta mot hvarandra, hugga fast med tänderna och tumla sedan vildt omkring, Striden slutar i allmänhet med att den ena af de stridande förlorar sin svans, som icke sällan tjenar segerherren såsom en stärkande måltid efter stridens ansträngningar. Då det går så våldsamt till bland fyrbenen, kan man väl tänka sig, att ett så väldigt djur som krokodilen måste på ett mycket storståtligt sätt bringa honan sin hyllning. Tjutande och plaskande ligger han midt ute i vattnet, uppblåst så att han är färdig att spricka, och md har sdab ARR KYTRå NR TR LO RA RR AR