Dagens Nyheter – 18 oktober 1871, sida 1

ZN Stockholms-Nyheter, Knut Philip Bonde. Bestörtningen öfver excellensen Wachtmeisters plötsliga död har icke hunnit stillas, förrän friherre Knut Bondes lika oförmodade frånfälle väcker en smärtsam sensation. Friherre Bonde hade, ehuru besvärad af fettbildning kring hjertat, ej synts sjuklig, och under den nyss slutade riksdagen ådagalade han vanlig vigör och glädtighet. I måndags förmärktes icke heller hos honom något illamående. Tan var ute och promenerade på eftermiddagen, superade kl. 10— 11 med sin familj. Derefter gick han till sängs och somnade in. Kl närmare 1vaknade han med känsla af ett illamående, som förmådde honom tillkalla betjeningen. Professor Malmsten, som var hans läkare, cfterskickades och ankom med största skyndsamhet, meon då var döden redan så nära, att läkaren blott hann blifva vittne till densamma. Kl. var då 40 minuter öfver 2 på natten. Dödsorsaken var hjertförlamning. Knut Bonde var son till framlidne öfverstekammarjunkaren Carl Bonde och född den 9 mars 1815. Efter att ha genomgått Carlbergs krigsakademi, blef han 1837 utnämnd till underlöjtnant vid Smålands husarer; 1841 öfvergaf han den militära banan. Då Oscar uppstigit på tronen, gaf han den spirituelle unge mannen titeln Söfverintendent vid k. m:ts hof!f och 1852 utsåg han honom till teaterdirektör. I denna befattning gjorde sig Bonde snart bemärkt genom att ingjuta nytt lif i det sedan Jenny Linds frånträdande temligen förslöade gamla verket. Nya operor uppsattes och gamla återupptogos med en dittills oerhörd prakt. Teatern förbättrades utoch invändigt; gaslysning infördes; nya talanger uppsöktes; hufvudstaden och landet intresserades mer än på länge lyckats för den dramatiska och lyriska konsten. Af ständerna utverkades betydlig förhöjning i anslaget åt teatern. Men straxt efter att detta börjat utgå, afträdde baron Bonde från direktörskapet, vikande för en opinionsstorm, väckt mot honom af politiska anledningar. Det var år 1856. Året näst förut hade upptäckten att det beryktade familjefördragett mellan ryska och svonska hofven ännu existerade och att det förband ryska kejsaren att, om så behöfdes, med vapenmakt understödja den Bernadottska dyuastien mot oroligheter i Sverige, framkallat en så stark agitation mot konung Oscar, hvilken alltifrån 1849 varit reaktionär och allenastyrande, att denno till slut måste spränga sin ministör af till en del reaktionära handsekreteraret och i densamma upptaga de liberalare clementerna L. Almqvist och Ginther samt medgifva större inflytande åt J. A. Gripenstedt. Men dessförinnan hade Knut Bonde icke oväsentligt bidragit att öfvertala konungen till att, för opinionens lugnande, göra öppen brytning med Nikolaus I genom den af Bonde sjelf inledda novembertraktaten (1855) med vestmakterna. Det skulle föra oss alldeles för långt och ir af åtskilliga skäl också för tidigt att nu cedogöra för huru en schism sedermera uppzom mellan konung Oscar och Knut Bonde. Alltnog, denne lemnade förvaltningen af teaern; och brouillerad såväl med det unga wofvet som med den Gripenstedtska mini