Dagens Nyheter – 17 oktober 1871, sida 2

Magnus igenkände Carquefou och skyndade fram till honom. — Man har god aptit, det är sannt, men man har också goda ben, sade Carquefou. Jag fick i natt plötsligt den iden att göra en utflykt till kejserliga lägret och satte utan vidare betänkande mitt beslut i verket. Jag känner vägen och smög mig framåt längseftor Elben. De banditerna äro alla på benen, må ni tro. — De kejserliga? — Ja, naturligtvis; jag talar nu, gudnås, inte om svenskarne. Artilleri, kavalleri, infanteri, allt ryckte fram på en gång. Jag såg grefve Pappenheim till häst, klädd i jern från topp till tå, och tio regementen följde efter honom. Ryttarne hade dragna sablar och infanteristerna geväret på axeln. Inom en timme skola de vara i Magdeburg. — Och hvart ämnade du nu ta vägen? — Till herr Falkenberg. — Du är en bra karl, Carquefou. — Hvem vet, hvem vet? Jag är rädd att bli öfverrumplad som en räf i sin håla, det är alltsammans. Magnus och Carquefou sprungo in i staden; här och der bultade de på borgarnes fönster och ropade: — Till vapen! till vapen! Fienden kommer. Ett par af de sålunda varnade stodo yrvakna upp, men då de igenkände Magnus, lade de sig genast igen och mumlade: