Dagens Nyheter – 16 oktober 1871, sida 3

Lambrechts plotshga död har påmint parisarng om den sköra tråd, på hvilken landets trygghet nu anses hinga, och en hvar har frågat sig sjelf, om det varit Thiers, som döden så plötsligt hädankallat. T hvilken förvirring skulle icke Frankrike då ögorblickligen störtat! Thiers, som, menskligt att döma, stod grafven 20 år mare än den nu aflidno? — Lambrecht var till yrket ingeniör och särdeles skicklig som sådan. Först år 1863, vid 44 års ålder, inträdde han på der politiska banan. Ehuru han aldrig uppträdde som öppen fiende till kejsardömet, utan snarare var i fredens och ordningens intresse benägon att upprätthålla det såsom ett nödvändigt ondt, vädrade de kejsorlige i honom cn farlig motståndare, kanske endast på grund af hans redliga karakter, och bekämpade fördenskul hans kandidatur år 1869. När detta icke lyckadog, sökte kejsaren vinna honom genom att erbjuda honom ett högt embete, men detta anbud afslog han. Af de hittills kända franska generalrådsvalen framgår alt 420 radikaler blifvit valda, 280 legitimister, 370 bonapartistor (hvaribland prins Napoleon, vald i Ajsccio) samt 1,870 moderata republikaner. Pring Napoleons val tros dock ej komma att stadfästas, emedan prinsen ej på öfver ett år varit bosatt i Frankrike och under denna tid ej betalat någon skatt. Radikalerna ha segrat i Lyon, Marseilles och Nantes. Hertigen af Aumale är vald i Clermont. Öfverallt ha valen försiggått med största ordning. Kurtisen mellan päfven och Thiers tyckes fortfara. Nyligen har en påflig bulla inträffet i Versailles, genom hvilken Frankrikos stalsöfverhufvud tilldelas titeln af Scanonicus till S:t Johannes af LateronX. I denna skrift betecknas — nawurligtvis! — Thiors ej såsom republiken Frankrikos presidont, utan såsom Sdux francorum. Om Rossels andra förhörande och dom meddelar en korrespondent till en utländsk tidning följande kKarakteristiska berättelse: Det var inför 4:e krigsdomstolen som Rossel andra gången förhördes. Denna domstol har öfvorste Boisdenometz till president. Denne har ständigt gort sig känd för sin ytterliga stränghet mot de fångar, som undergått förhör inför honom, och han har ofta haft så brådt mod att döma dem, att åtskilliga af hans domar förklarats ogiltiga och remitterats till andra domstolar. Ofverste Boisdnemetz — de franska journalisterna ha gifvit honom öknamnet Botie d allumettes (tändsticksask) som det påstås för hans eldiga temperament — är en man af omkring 45 års ålder och i hög grad häftig. På grund af Rossels rang i franska armån voro medlermmarno sf domstolen af högre rwng än vanligt, Efter de vanliga förberedelserna, såsom uppläsande af anklagelseakten o. as. v., tillfrågade öfverste Boisdnemetz i skarp ton fången hvad han hade att säga till sitt försvar. fverste Rossel svarado avt han hade öfverlemnat sitt försvar åt mr Joly och att han icko sielf hade något att anföra i sakon, Öfversto BoisdEuoemetz fortfor likväl med sin anhållan, hvarför Rossel slutligen, enträget uppmanad dertill, i korthet anförde hvad han uppgifvit vid det förra förhöret. Ian understödde Kommunen, sade han, endast i det koppet, att parisarne skullo förnya striden med preussarne. Det var sannt, att han ganska snart erfor det Kommunen icke hado för afsigt att slåss med tyskarne, men han gjorde icko denna upptäckt förr än det var för sont. Emellertid ville icko öfverste Boisdenemetz tro Rossels försäkringar att han tagit parti för Kommunen endast på grund af hat till tyskarne. IHuru kunde ni hoppas att försvara Paris mot preussarne, då dessa höllo både de östra och de norra forterna ockuperade, och parisarne icke hade annat att försvara sig med än stadens enecinto? Just denna onceinte, svarade Rossel, tillbakahöll Versaillesarmån i mer än två månader; hvarför skulle den icke kunnat tillbakahålla prousgarne? FMen ni vet att Versaillesarmön icke hade tillgång på radikala medel (les grands moyens). Den,som sett Paris under Kommunens regime och varit vittne till hura bomberna spelade i Champs Elystes, för att icke. tala om bombardemanget af Auteuil och Passy, kunde ha skäl att undra hvad öfverste B. menade med de medel, som han påstod att Versaillesarmån saknade. Presidenten frågade derefter Rossel huru han kundo tro det vara möjligt att fortsätta kriget mot preussarne, sedan Paris hade fallit, och han uppmandde fången att uppgifva den stridsplan han ämnat följa. Rossel svarade, att tiden var ännu icke kommen för att döma öfver fredsslutet med Tyskland, men att han ännu påstod att Frankrikes motstånd borde ha förlängts ofver Paris kapitulation. läroftor framställde presidenten frågor ti!l fången rörande dennes korrespondens och anmärkte, att den ton, hvari hun skref till genceral Leflå, var mindre vördnadsfuli än den, hvari han skref till general Cluseret. Derefter gick öfverste Boisdenemetz ända derhän att fråga Rossel hvarför han begagnade sig af ett lånadt namn när han höll sig undan. Dernäst uppläste han ett bret från en polsk herre, som blifvit anmodad atwt tjena under Kommunen, men som vägrade att blanda sig i utländska tvister, på den grund att han, som han uppgaf, hade förlorat förmögenhet och helsa i det polska upproret 1845—49, En främling visade er det rätta nom sin viäc na sig med Kommun hvarför följde ni hans exempel? Det gjorde jag nog, g ilde Rossecl gauska lugi