ögonblickets sinnesrörelse, hotade hon Renaud med sitt lilla vackra finger och sade i skälmsk ton: — Jag kan förstå, hvarför herr de la Guerche har kommit hit; man behöfver blott se honom ligga på knä framför fröken de Souvigny, för att fatta orsaken till hans bosök, men hvarför har ni kommit till Magdeburg? — Det vet jag icke, svarade Renaud förlägen. — Om ni inte vet det, så är det bäst att ni skyndar er bort härifrån igen. Detta land är osundt, det regnar kulor här, och luften är bemängd med eld... Herr de la Guerche har rätt att vara här; det finns något som håller honom qvar, och han samtycker till att förlora allt, för att slippa skiljas vid detta något. Men ni, herr de Chaufontaine, ifall ni finge en blessyr, om också aldrig så obetydlig, huru skulle vi då kunna trösta oss deröfver? — Jagar ni mig bort ifrån er? sade Renaud, som knappt vågade andas. — Om ni ej kan nöjaktigt förklara orsaken till er hitkomst; så blir jag väl tvungen dertill. — Men, fröken, jag älskar, jag tillber er! utbrast herr de Chaufontaine utom sig. — Är ni säker derpå? svarade Diana med allvarlig min. — Om jag är säker derpå? ... Ah, jag skulle vilja offra mitt lif tio tusen gånger, för att