Dagens Nyheter – 14 oktober 1871, sida 1

tränger oupphörligt allt djupare... Derför har jag nu tagit mitt parti: jag kommer hädanefter att beständigt vara der mni är, och om ni en dag för, att straffa mig för mina synder — ack! de äro, gudnås, många — skulle jaga mig bort från er, då begifver jag mig... ja, jag vet icke hvart .. till Indien kanske och förklarar krig mot infödingarne, för att låta döda mig på någon barbarisk ö, der jag då i dödsminuten vill ropa ert namn, så att vildarne aldrig skola glömma det! — Nåväl, sade fröken de Pardaillan, sedan jag nu fått höra skälen till ert handlingssätt, tror jag nästan att jag en dag ville heta fru de Chaufontaine. Renaud uppgaf ett glädjerop, så starkt att hela huset skakade dervid. Han försökte resa sig upp, men det lyckades honom icke. I stället började han snyfta och gråta. — Dessa tårar äro vältaligare än alla ord, sade Diana och räckte honom handen; när jag ser dem rinna, kan icke heller jag förneka att jag älskar er, Renaud, och att jag aldrig skall älska någon annan.