Dagens Nyheter – 11 oktober 1871, sida 2

— Tusen dukater åt den som först hinner upp dem! sade Johan v. Werth. Männen svingade sig nu uppisadlarne, men dervid inträffade att bukgjordarne sprungo itu, så att allesammans åter föllo ned på marken, dragande sadlarne med sig i fallet. — Död och förbannelse! utbrast Johan v. Werth. Och han fick tag i ett gammalt gevär samt sände en kula efter de flyende, hvilka emellertid kommit utom skotthåll. Johan v. Werth slog sönder geväret mot glottsmuren, så ursinnig var han. Baronessan infann sig nu på gården, der flera lösa hästar galopperade. Blek: af vrede, pekade hon på dessa, sägande åt sina tjenare, som ännu ej hunnit sansa sig efter det oförmodade fallet: — Men ni ha ju sablar, pistoler; skynden er, riden utan sadlar... flygen! Straxt derefter sutto sex 3 åtta karlar på hästryggen, och det bar af för dem i vild fart. Johan v. Werth följde deras exempel; snart voro de alla försvunna i ett moln af damm. Emellertid hade de endast hunnit några hundra steg framåt, då plötsligt fyra ryttare stängde vägen för dem. Den som förde kommandot öfver dessa ryttare, och som lätt igenkändes på sin resliga gestalt — det var Magnus — fattade en musköt, sigtade och gaf eld, alldeles som Johan v. Werth sjelf gjort några minuter förut.