Dagens Nyheter – 11 oktober 1871, sida 1

vv — Nå, men för hin, så lyden då! röt Johan v. Werth, hvilken nu också förstod hvad som försiggick. Några af fru Igomers folk sprungo fram och gjorde min af att vilja qvarhålla Magnus, som kom sist. Magnus sporrade sin häst, och då en af männen vågade fatta denne vid tygeln, ropade han: — Olycklig den som rör mig! Knappt var detta sagdt, förrän han svängde sin värja i luften och klöf dermed den djerfves hufvud. Johan v. Werth gaf sin vrede luft genom ett vildt utrop; i nästa sekund var han nere på gården. Magnus kastade sin hatt högt upp i vädret; stötte sporrarne i hästens sidor samt ropade med thordönsstämma: — Magdeburg! Härpå red han i galopp efter de unga flickorna, som nu, eskorterade af fyra besiutsamma män, färdades framåt med utomordentlig hastighet, lemnande bakom sig den dystra S:t Rupertskogen. Johan v. Werth stod på gården med värjan i handen. -— Till häst! kommenderade han. En hop tjenare rusade genast in i stallet, hvarifrån de återkommo, förande med sig de sadlade hästarne.