Dagens Nyheter – 10 oktober 1871, sida 2

Om Sten Sture den Äldre och slaget vid Brunkeberg den 10 oktober 1471. Af Anders Fryxell. De gamla Sturarna voro af en mycket aktad slägt, som redan Jängesedan är utgången. Född utaf denna ätt, samt i nära skyldskap med Wasaoch Bondeslägterna, hade herr Sten redan derigenom mycket anseende, hvilket han ännu mera förökade genom sina egna dygder. Han var nemligen tapper, dristig och erfaren i krig, kunnig, klok och försigtig uti statens styrelse, rättvis, uppriktig och ihärdig uti allt sitt förehafvande. Väl vetande, huru lätt de andra herrarnas afund kunde uppväckas, aktade han sig noga sedan han blef riksföreståndare, att genom yttre prakt eller genom otidig herrsklystnad reta dem, han slog ej en gång mynt med sitt namn på, fast han så länge var riksföreståndare; men då det gällde hans verkliga makt, så fingo alla förnimma, att han var den man,, som ej lät på något sätt gäcka sig. Sjelf var han af en utmärkt ordhållighet. Jag lofvar det vid mina tre sjöblad (Stureättens adeliga sköldmärke) sådan var hans ed; och den var mer pålitlig än konungars och biskopars heligaste och högtidligaste förbindelser, Efter Karl Knutssons död uppkom återigen stor oenighet i landet, emedan danskarnas anhängare, Erik Karlsson Wase, Ivar Månsson Gren, Trotte Karlsson med flere andre sade, att Karl Knutsson ej var rättor konung öfver Sverige och kunde således ej derom förordna. Dessa ville derföre ingalunda erkänna herr Sten såsom riksföreståodare, utan höllo sig fast vid konung Kristian, för hvars skull de sökte att uppegga bönderna. Detta gick dock trögt, ty bönderna voro af gammalt hätska mot danskarna och Sturen tillgifna. Nu uppretades de dessutom mycket mer mot Kristian, emedan han lät stänga all tillförsel af sill och salt, så att bönderna kommo i stor saknad af dessa nödiga ting, Dalkarlarne och Stockholms borgerskap voro i synnerhet trogna mot herr Sten, och uppmanade hvarandra till ståndaktighet. Men föga skulle denna folkets tillgifvenhet hafva bjelpt, om de allsmäktiga adelsherrarne och presterua hade varit honom flentliga. Nu hade han deremot på sin sida den nyvalde erkebiskopen, Jakob Ulfsson Örnefot, den tappre och af bönderna älskade Nils Sture, samt de genom rikedomar och stora förläningar så mäktiga bröderna Erik och Ivar Axelssöner Tott. På detta sätt fick herr Sten slutligen öfverhanden. Efter flera blodiga strider uti Upland blefvo Erik Karlsson, Trotte Karlsson och de andra Kristians anhäpgare fördrifna ur landet; och sedan flera fåfänga möten blifvit hållna, sammankallades en allmän riksdag i Arboga, der Sten Sture den 1 maj 1471 af alla antogs och hyllades till rikets föreståndare och höfvidsman. Det berättas af somliga, att en läst tyskt öl sändes från Stockholm till Arboga för att ytterligare uppmuntra bönderna, som redan förut voro herr Sten så tillgifna; hvadan dessa också blefvo så bögljudda uti sitt rop på herr Sten, att de afundsjuka herrarne ej vågade längre sätta sig emot hans utnämnande. Då Kristian såg, att hans anhängare i Sverige ej förmådde att ensamme hjelpa honom, utrustade han en stor krigshär och seglade dermed till Stockholm och lade sig vid Vagns: ön eller Skeppsholmen, som den nu kallas. Der började han underhandlingar med svenska rådet, erbjöd sig att godtgöra sina fordna fel, betala sina skulder, styra riket efter Jen regeringsform, de sjelfva ville uppsätta, och 2 allt blifva dem ex huld och god fader. Många voro också för konung Kristian, men de fleste mot; likväl slöts ets stillestånd och underhandlingarna fortsattes. Danskarne fingo hemta sina förnödenheter i staden. Kristian deremot sålde åt svenskarne salt, hvarpå stor brist var i riket, och så tycktes allt hafva ett ganska fredligt utseende. Emellertid kunde Kristian intet vinna genom sina dagtingningar, utan märkte slutligen, att det var svenskarnes afsigt att förhala tiden ER TSE RE RER ROSS DTE EEE SV DS EE SKE PE RAP LT ENSO