Dagens Nyheter – 10 oktober 1871, sida 2

för honom, tills hans matförråder voro förtärda och den hårda årstiden skulle förstöra hans flotta. Tfter sju veckors fåfäng väntan beslöt han derföre pröfva krigets lycka och landsteg den 1 september med hela sin hör på Norrmalm, Han siog sitt läger på Brunkeberg och lät gent mot staden uppkästa flera jordyvallar och korgskansar, från hvilka kanö: nerna beständigt oroade stadsfolket. Hans fiotta låg vid Blasieeller Käpplingeholmen och öfver Näekström ) uppfördes en stark brygga för att underhålla förbindelse mellan flottan och lägret, Så rustade Kristian sig i god ordning till att belägra Stockholm, och på samma gång sände han kerr Jörik Karlsson Wase, Trotte Karlsson och flera andra af sina svenska anhängare inåt Upland för att skaffa bjelp af bönderna; och för att locka dessa till sig, lät han förkunna, titt de skulle få salt för godt köp uti hans läger. Många af dem, som då kommo för att handla uti danska lägret, blefvo der qvarhållna, och det lyckades älven för de utsända herrarne, att få flera hopar Uplandsbönder med sig till Kristions hjelp, likväl voro de ej synnerligen många. Icke heller trodde sig Kristian just så mycket bohöfva dem. Hans stora krigshär bestod af ge förnämsta danska ädliogar öch deras svenner, af tappra, starka och stridsvana skottska och tyska knektar, och dagligen öfvade sig desgsö i krigiska lekar och tillbragte sin tid i lägret lustigt och förnöjdt, Kristian i sin stolthet lofvade, att han skulle bygga och bo i Sverige; och, då man berättade för honom, att Sturen for kring landet och samlade bönderna mot Kristian, sade denne: att herr Sten slinker melan skog och dike. Men Kristian skulle aga denna sin smådräng med ris såsom ett barn och lära honom att hålla sig stilla, De frimmande krigsmännerna började också utfara i grymma hotelser mot stadsfolket och uppretade dem derigenom så mycket mera till hat och motstånd. Då Krisvian började belägra Stockholm, for herr Sten derifrån ned åt landet och utdref i hast de der inträngande fienderna öfver griänsorna. Med de församlade vestgötarna slog han en stor hop danskar vid Herrljunga, hvarefter vestgötarne sjelfva intogo Elfsborg och nedrefvo Axevalla slott i grund. Herr Sten drog vidare igenom Östergötland, Södermanland och Nerike, samlande till sig en stor här ur dessa landskap, och tågade dermed mot tockholm, Vid Rotebro mötte honom den tappre Nils Sture med Dalkarlarna och den förenade krigshären gick nu ända fram till Järfva. Härifrån skref herr Sten flera bref till konung Kristian, erbjudande honom säker och fri hemresa, om han ville godvilligt lemna Sverige; men Kristian svor vid Guds fem sår, att han icke hade gjort sig så mycket besvär och kostnad för att återvända med oförrättade ärenden. Då sålunda alla fredliga förlikningar misslyckades, så rustade sig båda härarne till krig, och fick nu svärdet afgöra, om Sverige skulle vara ett fritt rike eller ej. Det var den 10 oktober 1471, som detta märkliga slag stod. Redan under nattens mörker började svenskarne att feja sina vapen och rusta sig redo till den blodiga leken. Tidigt på morgonen sammankallad2s hela hären till en högtidlig gudstjenst. En för sin fromhet och gudstruktan af alla aktad och vördad prest höll messa framför det heliga korset och utdelade sakramentet åt männerna, och tyckte desig i helig hänryckning se, huru en blodsdroppa föll från Frälsarens sår ned uti kalken, likasom en himmelsk uppmaning till dem att oförfäradt våga äfven sitt blod i den heliga kampen. Nu lät herr Sten folket gå till deras härbodar, för att som hastigast få sig mat och förfriska sig; och emellertid sände han Nils Sture med en tredjedel af hären, att han skulio genom skogen ) gå omkring och anfalla danska lägret och Brunkeberg från östra sidan. Derpå uppställde herr Sten sin här och kommo då öfver Kungsholmen till honom 1,300 ryttare, klödde i havnesk blanka som is, och voro dessa sända af herr Knut Posse i staden ho nom till undsättning. Herr Sten talade till allt folket: Viljen I, sade han, någonsin njuta frid och frihet uti Sverige, så stån 2 dag fasta med mig och viken icke ifrån kvarand.a. Jag skall göra, hvad jag förmår. Ingalunda skall jag frukta för konungen, hans danskar och drabanter, utan gladeligen våga Bf och blod och allt hvad jag har, i denna fejden. Viljen I alla göra på samma ) Näckström eller Brännesund kallades det smala sund, som då för tiden gick utefter lilla Trädgårdsgatan och skilde Blasieholmen från Norrmalm, men sedan blifvit igenfyldt. På hela Norrmalm fanns vid denna tiden nästan inga hus utom