Dagens Nyheter – 7 oktober 1871, sida 2

dras. Alla de gamla hästarne spetsade öronen, tvekade, stannade, funderade något, vände sig om och galopperade tillbaka. Detta bragte klungan i oordning, 300 sprungo ini en stor instängd hage på en landtgård, men några af de yngre och mera äfventyrlige stallarne stannade icke eller fångades förrän de hade löpt omkring 18 å 20 mil. Några voro halta eller på annat sätt skadade, så att de måste skjutas, men olycksfallen voro mycket få. Brefskrifvaren tillägger: Jag tror icke att den engelska kavalleristen är tillräckligt förtrogen med sin häst. Här anser man, att hästen icke kan vara för liflig då han bär sin herre på ryggen och att han vet och bör veta detta; men att han deremot, då rytta ren suttit af, bör vara som en hund emot honom. Så är det ej med araben och hans häst. Arabiska hästen är en medlem af familjen, kommer in i tältet som en hund, Ygger ibland barnen, klifver öfver trampar på dem, ock vet icke af någon fruktan. En rysk kavallerist är befald att bringa sin häst på samma ståndpunkt, och grefve Protasaff (chef för kejsarens hvita och gula kyrassierer) sade mig, att han icke var nöjd med sitt regemente förrän han kunde uppställa 100 hästar i rad och en kyrassier utan fruktan kunde krypa under dem från den ena ändan till den andra. Den häst, jag red I under manövern, var ett ypperligt djur. Han hette Hvzar. Hans gång var fullkomlig och hans läraktighet beundransvärd. Då någon stor fältpjes affyrades nära oss brukade han rycka till litet, men som det tycktes mera af belåtenhet än af något annat, liksom hade han tänkt, att de nu vore på tiden att hugga in, eller undrat om jag icke skulle göra något åtminstone. Han lät handtera sig huru som helst. Jag tror det talar volymer för den ryska soldatens sätt att uppfostra sina hästar, att något sådant som ena spark är okändt ibland dem.