Dagens Nyheter – 7 oktober 1871, sida 2

SSR af glädje. Slumpen hade ju fört i hans väg den man, som han hatade mest häri verlden. — Ni tycks vara mycket tankspridd, kamrat, sade Frans till honom, eftersom jag redan ropat ert namn Karl Mayer två gånger, utan att ni svarat mig. — Ni torde ursäkta mig, genmälde Magnus; det ansvar jag måst ikläda mig, och hvarvid en krigsman som jag ej är van, gör mig grubblande. Ni åtnjuter förmodligen i hög grad fru baronessans förtroende? — Jaha, det gör jag visst; och om ni vill ha några upplysningar af mig skall jag gerna meddela er ett och annat af det myckna jag vet. — Det är att tala som en god kristen. Betänk blott huru svårt det måste vara för mig att till baronessans belåtenhet utföra det uppdrag hon gifvit mig. Att vakta två unga flickor! Ah! lika gerna kunde man företaga sig att vakta tvänne fåglar, som sjunga på en gren i skogen. — Ja, men har man väl en gång lockat svalorna in i buren, är det ej så svårt att hålla ordning på dem. Magnus kände, att han började darra. Huru gerna skulle han ej nu ha velat fatta mäster Frans i strupen och sedan dugtigt klämma till! Men mäster Frans innehade ju för tillfället, likasom en härförare som fienden med otålighet bevakar, den fördelaktigaste positionen och disponerade öfver det största antalet soldater.