Dagens Nyheter – 6 oktober 1871, sida 1

känslor. Då de talade förhoppningsfullt om att vinna tyska Lothringens kärlek, gjorde de ett undantag i fråga om Metz. — Hvad gör det? tänkte de. — Metz är en fästning och dess egande är en politisk nödvändighet; om dess fransmän vilja stanna qvar, äro de välkomne och få knorra bäst de gitta under den tyska fästningens kanoner. . Den tyska skarpsinnigheten uppfattade situationen fullkomligt sådan den blef. Många fransmän ha dragit dädan och de, som äro qvar, knorra. Härom aftonen spelade en ypperlig musikkår på den vackra promenaden. En herrlig afton följde på några dagars ostadig väderlek. Musiken var förträfflig, blomsterparterrerna strålade i all sin skönhet, aftonsolen upplyste Moselle-dalen och det intagande landskapet med omvexlande skog och fästningsverk. Allting hade förenat sig för att locka folk utom hus -och många månader hade förflutit sedan stadens uppgifvande, men likvisst visade sig icke en enda af de bättre klasserna. Om ytterligare bevis på stämningen erfordras, behöfver man blott gå tillbaka till aftäckningen af monumentet på kyrkogården öfver fallne fransmän, hvilken försiggick härom dagen. De skildribgar af djupet och styrkan af den till hälf ten undertryckta känslan, som den dagen förekommo i de franska tidningarne, voro i ingen mån öfverdrifna. Tyskarne äro fullt medvetna om sakernas ställning, rycka på axlarne eller nöja sig med hvad de anse naturligt och oundvikligt. De hoppas att småningom se det onda botadt genom ständig transfusion af tyskt blod, ehuruväl de tyskar, som komma hit tör att förtjena, förgäfves skola söka kunder annat än bland egna landsmän. En tysk, som utvisades från Paris vid belägringens början, hade kommit till Metz i akt och mening att slå sig fram som tobakshandlare, men hans kunder inskränka sig till garnisonen. Det bör anmärkas, att tyskarne icke taga hämd på fransmännen för känslor, som de fatta och ursäkta. Naturligtvis äro de icke hjertliga i sitt sätt och söka icke att närma sig, ty de veta ju på förhand att detta skulle ha ett kärft afslag till följd; men officielt äro de milda, till och med storsinta. De fördrogo demonstrationen på kyrkogården härom dagen, ehuru den var farlig nog, såsom uppeldande passionerna och gifvande näring åt de foster ländska känslorna. De icke endast fördrogo den, utan tyska befälhafvaren visade också sin aktning för de döda genom att helsa den återvändande processionen. Och hvad mera är, de hafva tält, att deras nya undersåtar på monumentet anbringat en inskrift, som tolkar deras ötvertygelse, att Metz endast för en tid är i främlingars hand, och att den nu lefvande generationen kam hoppas att se sig återförenad med det land, från hvilket hon lösslitits. Emellertid äro och hafva de nya herrarne varit ifrigt sysselsatta med att förebygga en sådan återförening. Alltsedan afträdandet ha de varit sysselsatte med befästningarne, utvidgande, förbättrande och törstärkande jord verken med murverk. Dessutom kröna de syd vestra kammen af den höjd, på hvilken S:t Quentin ligger, med nya verk. Om fästningen förr förklarades ointaglig, så kan den med så mycket mera skäl göras detta för framtiden. Det är tvifvelsutan endast i följd af deras vanliga försigtighet som tyskarne 1å detta sätt lägga förstärkning till förstärkning och skydda sig för hvarje tillfällighet. Men stadsbornas farhågor och förhoppningar bringa dem till den slutsats, att platsens styrka snart åter skall blifva satt på prof, eller att de åtminstone ha att motse en andra blokad. Det är derför icke underligt, att de, hvilkas lokala fosterlandskärlek icke är synnerligen stark, lika väl som de, hvilkas franska patriotism är mer in en uppblossande sionesrörelse, anse den röfrade staden vara allt annat än en angenäm vistelseort. Det är en af krigets sorgliga följ