Dagens Nyheter – 6 oktober 1871, sida 1

Souvigny och de Pardaillan, så frågar man inte efter en handfull guld. — Att vara så nära målet och förlora allt! suckade den uttröttade budbäraren, i det han knöt näfven. — Och detta blott för att en häst har dåliga ben, inföll Magnus. Kuriren darrade; han kastade en förstulen blick på Magnus. -— Hör på, fortfor denne, kamrater böra hjelpa hvarandra; hvad vill ni ge den man, som åtager sig att rida fram till målet i ert ställe? — Tio dukater. — Ge mig tjugu, så skall jag taga denna omväg och framlemna baron Johan v. Werths bref till min f. d. matmor. — Ni säger tjugu dukater? — Ja, tjugu, svarade Magnus, som icke ville vicka kurirens misstankar genom att alltför snart ge med sig. — Och huru mycket ni än må få af baronessan Igomer, så skall resten tillhöra mig? — Nåväl, jag går in derpå, svarade Magnus efter en stunds betänkande. Kuriren framtog långsamt brefvet ur sin bröstficka. Magnus, som slukade det med ögonen, brådskade emellertid icke med att taga emot det. Kurirens fingrar hade mycket svårt för att slita sig från papperet.