Dagens Nyheter – 3 oktober 1871, sida 2

son till schahen; i Tabris, der kronprinsen Muzzafyrr-ed-Din-Mirza residerar, har något liknande skett och man har. helt öppet begärt, att prins Abbas Mirza, broder till schahen, hvilken lefvat i 20 års landsflykt i Bagdad och nu rest till Konstantinopel på inbjudning af sultanen, skulle insättas vid makten. Koleran har utbrutit äfven i Tabris och betänkliga fall af pest visa sig vid Solimanich på turkiska gränsen. (Senare har Tabris öfversvämmats af en uppsvälld bergsflod, hvarigenom halfva staden förstörts.) Ryssland och England ha upprepade gånger erbjudit sin hjelp, men regeringen afslår sådana anbud; czaren har erbjudit schahen en sammankomst i Tifliss Den sednare undvek likväl dersamma och föredrog att jaga i bergen. Befolkningen i hufvudstaden förberedde en monsterdemonstration mot schahen, för att utverka hjelp mot dessa outhärdliga förhållanden. Alldenstund man af erfarenhet visste, att intet svar skulle följa på dylika framställ ningar, så vände sig hufvudmännen till de utländska beskickningarne, hvilka naturligtvis dock måste afböja en sådan bemedling. Då nu schahen i de första dagarne af denna månad skulle vända tillbaka från Mezenderabergen, utfördes en demonstration i massa. Tusentals qvinnor tågade med hufvudena beströdda med jord och aska, upp till residensets portar, för att mottaga schahen med tjut, men blefvo af prygeldrängarne fördritna. Schahen ansåg det uader sådana omständigheter lämpligt att uppskjuta sitt intåg och qvarstanna på det närbelägna lustslottet Sultanietabad. Samtidigt lästes på murarne ett plakat, att, på allerhögsta befallning och ho telse af dödsstraff, brödet hädanefter måste försäljas till det normala priset. Det oaktadt fanns i hela staden intet bröd att få och den ursinniga folkhopen n2dref plakaten samt trampade dem med förbannelser under fötterna. Följande dagen lät den vredgade schahen slå stadens vizir i bojor, binda honom vid svansen på en åsna och släpa honom barhufvad och barfotad i den brännande middagssolen genom bazaren; derjemte lät han rista upp magen på öfver bagaremästaren samt inspärra några bagare i ugnarne eller afskära dem öron och näsor. Emöten stillades derigenom, men icke den herrskande nöden, hvådan man kan motse en alldeles förfärande katastrof. Det är gräsligt att ännu i vårt sekel sådant kan ske! Ett folkmöte hölls den 29 september i Berlin, på inbjudning af social-demokraterna. Mötet var besökt af 5 å 6,000 personer, och på dagordningen stodo: boningsbristen och koleran. Berlins folkmängd har under senare åren stigit ofantligt, och fastän en massa nya hus uppförts, klaga likväl de obemedlade klasserna mycket öfver svårigheten att kunna få tak öfver hufvudet. Äfven de eländigaste lägenheter stå i ett pris, som ej motsvarar arbetarnes inkomster, och man har i det nya kejsarrikets hufvudstad uppleft den synen, att hela familjer måst lägra sig under bar himmel. Nu stå flyttningsdagen (den 1 oktober) och den kalla årstiden för dörren, och arbetarne, hvilkas inkomster lidit mycket genom strikes, äro derför i förbittrad stämning, hvilken kom till uttryck på mötet. En af talarne, Zielofsky, sade, att det fanns mer än tillräckligt med bostäder för de rike, men för arbetarne fanns det ej rum: Dertill äro de närvarande samhällsförhållandena skulden, hvilka bragt det så långt, att proletären betalar jemförelsevis mera för sin svinstia, än de rike för sina praktfulla salar. Många palats, många offentliga byggnader stå alldeles obega nade; men den, som uppfört dem, den, som hjelpt till med att skaffa penningarne, han får ej bo uti dem, han måste till sist gräfva sig ned i en håla i jorden för att skydda sig mot regn och köld. 1 tidninarne läses visser igen att hvar och en, som ej ar: nägon bostad, blott behöfver anmäla sig, d man skall anvisa honom rum på arbetshuset. Men är ej detta en skam? Arbetaren, som med sitt blod kämpat för staten, arbetaren, som upprätthåller staten, skall bo på tvångsarbetshuset! Hvad koleran angick, så hette det, att hon var hemma bland arbetarne, bland hvilka alla pestsjukdomar beto sig fast, derför att de saknade sunda och luftiga boningar. En annan fråga kom äfven på tal. Man anmärkte nemligen den skriande orättvisan deri, att några af de högre officerarne och Bismarek efter kriget fått i dotation 21 millioner, under det aila landtvärnsmännen endast fått i hjelp — 4 millioner! Förenta staternas statsskuld