Dagens Nyheter – 3 oktober 1871, sida 2

Ni tillhör en furstlig ätt, alla palatsers portar stå öppna för er, och ni vill icke låta er familjs vapensköld fläckas med blod... Nåväl, ni skall vara tanken, och jag redskapet. Har väl jag någon framtid? Hvad rör det mig, att mitt namn blir förbannadt af kommande slägten, om Gustaf Adolf faller!... Såsom menniska har han förolämpat mig, såsom soldat har han vanärat mig, såsom armåbefälhafvare har han låtit jaga bort mig... Hämnd! se der hädanefter min lag; och är det fråga om något svårt, hemlighetsfullt, farligt uppdrag, hvarunder gömmer sig ett eller annat fasansfullt brott, så här är jag, jag åtager mig det! — Nåväl, jag engagerar dig, svarade hertigen. Och nu, tag genast dina vapen och följ mig. Kaptenen fästade åter sin värja vid sidan, tryckte ned hatten öfver pannan, insvepte sig i sin vida kappa, hvarmed han äfven dolde sitt ansigte för allas blickar, och lemnade jemte hertigen det svenska lägret. När de efter en stund hunnit till stranden af Oder-floden, yttrade kaptenen: — Ah! jag förstår nu. Ers höghet ämnar hädanefter följa Torquato Contis armå. — Nej, deri misstager du dig... Visserligen önskar jag lika innerligt som du konungens död... gifve Gud att jag en dag finge se honom vid mina fötter utandas sin sista suck! Men hvad jag i främsta rummet ör.skar, hvad jag eftersträfvar af hela min själ, det