Dagens Nyheter – 3 oktober 1871, sida 2

Riksdags-Nyheter. Båda kamrarne sammanträdde i går kl. 10 förmiddagen. Första kammaren. På förslag af hr G. af Ugglas bestämde första kammaren sig för den ordning i föredragningen, att det kungliga förslaget till beväringslag först företogs, och blef densamma utan någon anmärkningsvärd öfverläggning af kammaren alldeles oförändrad bifallen. Sedan hela lagen sålunda var bitallen, uppträdde hr C. G. Mörner och anmälde sin reservation emot kammarens beslut, åberopande hvad han förut i ämnet anfört. Reservation afgafs vidare af hrr Storckenteldt, Henning Hamilton, G. Posse, Berg, Bildt, Hugo Hamilton, von Hofsten och Kuylenstjerna. Hr Sprengtporten tillkännagaf, att han, utan afseende på de betänkligheter, han kunde hysa, fann sig af politiska skäl böra bifalla såväl värnepligtslagen som den kungliga propositionen rörande rustoch rotehållsinrättningen vid landttörsvaret. Derefter öfvergick kammaren till detta sistnämnda lagförslag. Första paragrafen: Rotehållare, som, när soldat för roten skall antagas, förbinder sig att till honom utgöra löneförmåner i enlighet med hvad här nedan i 22 2 och 3 stadgas, skall icke derutöfver vara underkastad några utgifter eller besvär för soldathållet, föredrogs. Hr 4. C. Raab ville ej uppträda såsom målsman för det kungliga förslaget, sådant det nu framlagts, ej heller för reservanternas åsigt, men ville se ett slut på dessa långvariga bemödanden att ordna vårt försvarstillstånd. Den kärlek till frihet och fosizerland, som lå: gar i svenska folkets bröst, bjuder att, utan att se på uppoffringarne, bereda sig till försvar. Det är orätt att bygga för mycket på hoppet om fred, ty vi stå ej på gränsen af det tusenåriga riket. Efter en lång, tvifvelsutan ganska intressant, rekapitulation af fast ömkliga tilldragelser i Venedigs, Magdeburgs och Danmarks historia, åt hvilken kammaren dock var otacksam nog att blott egna en ringa uppmärksamhet, öfvergick talaren till det utskott, hvilket vid innevarande riksdag haft att behandla den kungliga propositionen om vårt armåväsendes omändring; på detta utskott var talaren mycket ond, derföre, att det på ett så kallt sätt som skett bemött regeringens varma bemödande. Yrkade återremiss. Hr v. Geijer fasthöll vid sina under föregående riksdag uttalade anmärkningar, men ansåg, att en sammanjemkning kunde ega rum mellan regeringens förslag och reservanternas, hvadan han yrkade återremiss. Hr Stjernblad förklarade sig komma att yrka atslag på den kungliga propositionen, dock ej på samma skäl som utskottet. Först och främst bör man ej upphäfva indelningsverket, med mindre detta ersättes med fullgod lösen. Hvad allmän värnepligt beträffar, trodde talaren ej, att svenska folket i närvarande stund vore villigt att åtaga sig densamma med alla de besvär, som dermed äro förbundna. Derför bör man hellre utveckla det försvar, man redan har. Två vilkor ligga, och måste ligga, till grund för en allmän värnepligt, ifall denna ej skall komma att bli landet till en olycka. Dessa båda vilkor äro: en stark, fast och militäriskt duglig stam och ett tillräckligt och godt befäl för krigsreserven. Att dessa vilkor icke uppfyllas genom det kungliga förslaget visade talaren i ett längre föredrag, hvilket han hufvudsakligast stödde på de grunder, som innehållas i den bekanta femmannareservationen från första kammaren sistlidne riksdag. Talaren slutade sin kritik öfver det kungliga förslaget sålunda: En normalsiffra, såsom regeringen i denna fråga föreslagit, för hela riket är en orättfärdighet; med lika mycket skäl kan regeringen påbjuda, att en vara, till exempel en tunna råg, skall gälla lika mycket i Norrland som i Skåne. Denna fråga, som nu föreligger till afgörande — fortsatte talaren — är en af de största: den gäller Sveriges väl. Då känns det tungt att ej kunna vara på sin regerings sida; att så, hvad talaren beträffade, vore förhållandet, ville och kunde han ej förneka, men att hans ställning mot regeringen delades af flera, derpå vore de yttranden, som, bland annat från första kammarens förnämsta militära ledamöter, fällts mot samma regeringens förslag, bevis. Vore vi verkligen försvarslösa, skulle talaren ej ett ögonblick tveka att gifva sitt bifall till nu töreliggande kungliga förslag, men nu äro vi väl ej så blottade på allt försvar, som tröstlösheten nvÅGtår Går AUHTArAndA Am Zz hasen dan FAL ANA